I Tyskland verkar inte det där nervösa trippandet runt svåra frågor som är så signifikativt för oss nordbor vara något större problem. Mot väggen är filmen om hederskultur bland turkar i St Pauli, som förmodligen aldrig hade kunnat produceras i ett land som Sverige, ens av en regissör med turkiskt ursprung som Faith Akin. Den överåriga gothrockaren och Nick Cave-lookaliken, Cahit, ger inte mycket för sitt liv, sitt jobb eller sina landsmän. Efter ett halvhjärtat sjävmordsförsök träffar han Sibel som kommer in på samma sjukhus med uppskurna handleder och en familj som inte släpper henne förrän hon gift sig med en turk. Och efter en del gråt, skrik och blodutgjutelse finner de båda sig på ett traditionellt turkiskt bröllop med näsorna fulla av cola. Men skenäktenskapet blir inte utan problem. Sibel och Cahit visar sig ha mer gemensamt än en längtan bort och snart börjar de båda känna svartsjuka mot den andras erövringar.
Genom Cahits sekulära ögon möter vi dubbelmoralen hos de nya släktingarna som vitt och brett skryter om sina besök på stans bordeller för att i nästa sekund bli bindgalna när Cahit frågar varför de inte knullar sina fruar istället. Sibels historia handlar om det tunga uppbrottet med familjen och de turkiska värderingarna. Men det känns aldrig som om Cahit, Sibel eller för all del någon av tyskarna i filmen får någon slags hjältegloria. De är alla rätt fucked up på olika sätt. De har dåligt sex, fattar dumma beslut, skrattar och gråter och det är det som gör att [I]Mot väggen[/I] klarar sig undan pekoralerna. Det är en blodig och dramatisk kärlekssaga där vi får lägga till de moraliska aspekterna själva. Trots den ibland nästan paniskt mörka tonen finns det ljusglimtar av humor och värme som håller [I]Mot väggen[/I] på rätt sida av höstdepressionen.
Skådespelare:
Regi:
