Det här var löjligt redan på pappret. En ung, hårt jobbande tv-producent (Rachel McAdams) får i uppdrag att vända ett morgonprogram som är så dåligt att till och med Malou pekar, skrockar högt och slår sig för knät.
Till sin hjälp har hon en samling inkompetenta journalistskolan-rejects, och en programledare i Diane Keaton som av allt att döma spelar sig själv. Av en slump jobbar Harrison Ford, här lika ”roligt” butter som han har varit i alla filmer de senaste tio åren, en våning upp och han råkar dessutom vara en Pulitzer Prize-vinnande journalist som är trött på sitt jobb. Gissa vad som händer sedan? Förutom att vara en romantisk komedi med en särskilt slarvig och lam kärlekshistoria har Morning Glory ett underligt budskap. ”News and entertainment have been battling it out for years and your side lost”, säger McAdams stolt till Ford när hon har ökat tittarsiffrorna genom att skippa seriös journalistik och ersätta den med segment där programledarna åker berg-och-dalbanor. Jag sjunker ner i min stol och spontanbeställer en prenumeration på The Economist som motgift.
