Mongolpiparen

Roger Wilson 22:38 22 Mar 2004
Den svenska filmhösten är så usel att vi var nästan skulle vilja hitta på ett nytt bottenbetyg för att det skulle bli någon rättvisa. En BRINNANDE dödskalle. Brinner som i den svenska filmens alldeles särskilda talanglösa helvete. Nästa gång någon säger till mig att det är ett lyxigt jobb att få se film på arbetstid så ska jag tvinga den personen att sitta och se [I)Hotet[/I], [I]Tre solar[/I], [I]Kommer du med mig då[/I] och [I]Camp Slaughter[/I] på rad. Hade vi bara haft ett skyddsombud på Nöjesguiden så lovar jag att en film som [I]Mongolpiparen[/I] hade klassats som farligt för min mentala hälsa. Nu sitter jag istället tillsammans med mina stackars kollegor och tvingas uthärda en film helt utan mening. Vi skrattar inte ens hånfullt som våra fransk kollegor brukar göra. Vi bara sitter där och är lite ledsna och tänker på döden som en möjlig befrielse. Det är så illa att när filmkopian på pressvisningen plötsligt hamnar på sniskan och halva duken blir svart, så känns det mest skönt, och det dröjer jättelång tid innan någon orkar gå och säga till maskinisten. Manuset till [I]Mongolpiparen[/I] är skrivet av Hans Iveberg, mannen som en gång i forntiden både skrev och regisserade [I]Göta Kanal[/I]. Mellan de hopplösa och inte särskilt lustiga replikskiftena kan man ana sig till att filmen är tänkt att spelas i någon sorts skruvad farsstil (ungefär Loffe på amfetamin), medan alla skådespelarna envisas med att framföra sina repliker som om de utspelades i en tvåloperatragedi. Jag tänker inte ens gå in på Vanna Rosenbergs Voodoo-sessioner, låt oss bara säga att det enda som tar sig någotsånär helskinnat ut ur det här är Måns Nathanaelssons skäggväxt.
Mongolpiparen
Skådespelare: 
Regi: 

Fler filmrecensioner

Filmrecension: The Voyeurs

"Vackra kroppar gnids mot varandra i takt med att en eskalerande frekvens av huvudlösa repliker skaver mot publikens hörselgångar likt tops utan bomullstopp."