Moln på drift

Illona och Lauri lever det lilla livet, det vill säga ett alldeles vanligt sådant, vardagligt, till synes lite grått och händelsefattigt, men ändock: Ett liv. Ordning och reda, pengarna på freda'. Illona är hovmästare på en restaurang som stämningsmässigt närmast för våra tankar till Roy Anderssons fantastiska miljöer och människor i 70-talsklassikern Giliap; tiden har knaprat upp krogens modernitet med skrämmande effektivitet. Allt som tycks återstå är pendylens klockrena budskap: Tiden är ingenting. Krogens lite till åren komna gäster och en av livet vindpinad personal har vuxit samman, för att inte säga vuxit fast i varandra. Illonas man, Lauri, är spårvägare och en relativt lycklig sådan. Man är vad man gör, ett arbete är livets fundament och kanske också själva meningen med livet. Vad skulle det annars vara?En dag slås emellertid allt i spillror; bägge våra vardagshjältar mister sina arbeten och anträder en resa ner i arbetslöshet, fattigdom och förnedring. Men var vid gott mod. Regissören Aki Kaurismäki andas (medveten) överoptimism, mitt i sin nattsvarta apokalyptiska livsuppfattning.Aki Kaurismäki fortsätter här att renodla sin mycket spartanska men ack så effektiva stil, lyckligt befriad från alltför mycket tjafs i dialogform. Här säger en bild mer än tusen ord, även om han nu inte direkt utsätter oss för ett hyseriskt bildflöde; talande tystnad, blickar, små uttryck och förändrade anletsdrag för istället filmen framåt. Kaurismäki har så att säga lagt all vikt och all betydelse mellan både människornas inbördes förhållande och mellan varje möte. Han utnyttjar glipor och hålrum som man tidigare inte visste fanns och när han dessutom har den goda smaken att också låta scenografin och färgerna spela centrala roller, som en karta för oss åskådare, ja då dristar man sig att kalla Moln på drift för en av årets allra största filmupplevelser. Till och med dem av er som, med säkert goda argument (Akis stil kan ibland verkligen både vara svårsmält och svårtydd), normalt sett gör allt för att undvika en ny Kaurismäki, bör nog ändå ta er en närmare titt på Moln på drift. Inte minst hans otroliga förmåga att hålla tillbaka skådespelarna och skådespeleriet borde förföra de flesta; Kati Outinen och Kari Väänänen är helt enkelt briljanta i sin lyhördhet och framförallt i förståelsen av filmen. Den teatrala autismen är om inte född så åtminstone försedd med ett nytt ansikte. Det är ett svårt stycke som Kaurismäki och kompani valt att iscensätta, men de låter sig inte hindras i något enda litet avseende. Komiken har givetvis också sin givna plats i dramatiken, några sneda, ibland svarta leenden drar fram över våra anleten och lyser upp höstmörkret. Det ibland något föööör jämnlusiga tempot är vår enda randanmärkning.