Alain Berliners debutfilm är en varm och tragikomisk skildring; ren familje- och uppväxtpoesi i ett städat förortsområde någonstans i de fransktalande domänerna. Den nioårige Ludovic, underbart storögd och perfekt fångad av Georges DuFresne, vill inte vara pojke. Han vill åtminstone inte klippa sig och klä sig i tråkiga byxor när världen nu en gång begåvats med läppstift, volangkjolar och hårsvall. Men trist nog är det ingen som förstår honom. Hela grannskapet förfasar sig över den lille "perverterade galningen" och när Ludovic stolt deklamerar att han när han blir stor (och flicka) ska gifta sig med sin kompis Jér-me, är råget mer än måttat. Pappa Pierre, gestaltad av Jean-Philippe Ecoffey (senast sedd i Skuggspel) tar till handgemäng för att tukta illbattingen, medan mamma Hanna, spelad av Mich_le Laroque (Isabel i Nelly och Mr Arnaud) har en mer sval attityd. Hon har nämligen läst i Marie Claire att "man söker sin identitet upp till sju års ålder", och lyckas i stället övertala Pierre att låta Ludovic gå i terapi hos en svindyr barnpsykolog, allt under påhejan ifrån de lika osäkra och prudentliga grannfamiljerna.
Men ingenting hjälper. Ludovic väntar spänt på sin mens och lyckas undertiden med våld sno åt sig huvudrollen som en rödkindad Snövit i klassens teateruppsättning. Han är helt enkelt en misslyckad son och elev med osedvanligt dåligt inflytande på klassens moral ett problembarn som hellre dansar våpigt i takt med tonerna till den neonrosa Barbiegirl-såpan Claudia, än ser sig omkring och får dåligt samvete för det som rasar samman kring honom.
Men under den metalliskt klarblå himlen och den glättigt charmerande ytan i Mitt liv i rosa utspelar sig ett helt annat allvar; en mycket intelligent och underhållande film som är medveten om att det alltid är fler som vill ha fingrarna med i spelet när det gäller grannskapets och familjens konserverande. Fler än vad någon någonsin orkar med.Ma vie en rose
Skådespelare:
Regi:
