Om du frågar någon av din kultvänner kommer de gå i god för att en av 70-talets mestförbisedda filmer är James Tobacks debutfilm Fingers från 1978. En fängslande noir-rökare där en ung Harvey Keitel går runt och fräser, krossar nyckelben och har smutsigt sex. På pappret är Mitt hjärtas förlorade slag en remake av den filmen, men regissören Jacques Audiard har skrivit om och demonterat så mycket att det är en helt ny historia.
Huvudpersonen är fortfarande en ung het man som ägnar dagarna åt gangsterbus och kvällarna åt att finslipa Bach-fugor på sitt piano. Men den man som strosar runt på Paris gator med Walkman och cigg i mungipan (Romain Duris) är inte längre en naturkatastrof på två ben. Hans dilemma skildras här med mindre, vad ska vi säga, Norman Mailersk hand än i originalet. För att handla om en labil yngling som slår folk sönder och samman med stekpannor är det rent av sensationellt melankoliskt berättat.
Jag kan ha lite problem med att symbolgrejer som ljus/mörker, empati/cynism och hora/madonna flaggas lite väl tydligt i bildspråket. Men lyckligtvis är Mitt hjärtas förlorade slag tecknad med så stilsäkerhet att mycket kan förlåtas. Den känns genomgående som ett oväntat containerfynd från någon nedlagd fransk 70-talsstudio. Upphottad med lite nya teknikgrejer. Det finns en djupt tilltalande The conversation-atmosfär som ligger och tuggar i bakgrunden. Smutsig, sorgsen och liksom handgriplig.
Sedan är förstås Romain Duris ett fynd. Han klär inte bara fasansfullt bra i kostymbyxor, klackskor och skrynklig skinnjacka. Med bara en blinkning eller ett tomt smil ger han magnetisk närvaro åt en film som annars lätt kunde bli schematisk.Skådespelare:
Regi:
