Min pappa är ingenjör

I sin förra film, Marie-Jo och hennes två älskare, valde Robert Guédiguian att för en stund lämna misären och de sociala motsättningarna och istället fokusera på ett triangeldrama med frågeställningen om huruvida man kan älska två personer samtidigt, hur man gör sina val för att inte skada någon, och om det överhuvudtaget är möjligt. Men nu är det gamla goa Guédiguian vi återser i Min pappa är ingenjör med bärande teman som rasism, religion, arbetslöshet och klasskamp. Som vanligt är det hustrun Ariane Ascaride som tillsammans med Jean-Pierre Darroussin och Gérard Meylan utgör ensemblen precis som de gjort sedan tidigt 80-tal, alltid i Marseilles och kvarteren kring L'Estaque som Guédiguians eget miserabla mikrokosmos Natascha, barnläkare och socialarbetare bland arbetarklassens betongbarn, har förlorat livsgnistan och befinner sig i ett vegetativt tillstånd sedan hennes far en dag hittat henne katatoniskt sittandes vid sitt arbetsbord. Den gamla kärleken Jérémie, också läkare, försöker sätta samman pusselbitarna som leder honom bakåt till vad som orsakade tystnaden. Det han finner är en härva av intolerans, fördomar och krossade illusioner - och att Nataschas paralysi inte enbart beror på en totalt uppgiven handlingsförlamning. Att påstå att Guédiguians filmer har en politisk underton är som att säga att Göring var en riktig liten spjuver. Guédiguian har länge varit något av en fransk Ken Loach (inte den som för fram sina vänsterbudskap med megafon i filmer som Carla's Song och Bread & Roses utan den Loach som en gång skapade pärlor som Riff-Raff och Raining Stones). Men den här gången tangerar även Guédiguian gränsen för vad jag klarar av i form av politiska pamfletter. Jag saknar även berättarglädjen från exempelvis Där hjärtat bor och Den lugna staden. Samspelet mellan Guédiguian och hans lilla skådepelarfamilj har alltid känts väldigt intimt och självklart. Men i Min pappa är ingenjör gränsar Guédiguians avslappnade regi till det rent apatiska. Frågan är om inte hans gamla trio börjat tappa stinget - vad gäller Jean-Pierre Darroussin har jag sett vitkål med större karisma.