Ingmar Bergman, Ingmar Bergman, Ingmar Bergman. Ibland känns det helt okej att upprepa hans namn. Ingmar Bergman har dock inte mycket med den här filmen att göra, förutom då att han med sin evinnerliga studie av sin egen familj har lagt ut rälsen, banat väg och gjort det rumsrent för andra filmare att hänge sig åt publik släktforskning. Men vad är det som säger att resten av Sverige skulle vara intresserade av hur många barn Lars-Lennart Forsbergs mamma hade?
Jag menar, vem kan med bibehållen mask säga att det är eggande att titta i ens en nära väns släktalbum?
Det är med andra ord med en viss förvåning jag noterar att jag faktiskt dras in i Forsbergs redogörelse för sin syskonens skapelse och uppväxt. Vi följer mor och far Forsberg från den första förälskelsen, ser den ständigt gravida mamman med allt fler barn hängande i kjolarna - och bjuds i förlängningen på en liten lektion i svensk 1900-talshistoria. Forsberg, som säger sig ha få egna minnen från barndomen, lägger ett pussel med hjälp av bilderna och får fram en helhet - som inte riktigt går ihop. Hemligheter och lögner skymmer sikten, precis som i flesta familjer, och det är någonstans här, mellan det privata och det allmängiltiga, som det bränner till: den olycklige brodern, den missnöjda mamman, den otrogna pappan. Spänningar, snarare än ren spänning, finns det alltså gott om.
Men Forsbergs alla lyckade ambitioner till trots infinner sig ibland en viss träsmak. Illusionen bryts under några få men ödesdigra stunder, och det självklart på grund av att vi bara tilldelas stillastående bilder. Det vill säga fotografier, fotografier - och fotografier. Inte ens en super-8 är i sikte och även om filmduken förstorar både stillbild och upplevelse mår den bäst av att bombas av rörelse.
Man må ha ett och annat att säga om återkomstfrekvensen på Ingmar Bergmans släktingar i biograferna, men en sak är säker: IB gjorde Film. Som sällan stod stilla.
Skådespelare:
Regi:
