Miffo

Combon Malin Lagerlöf (manus) och Daniel Lind Lagerlöf (regi) har gjort det lite till sin grej att göra filmer som befinner sig så långt bort som möjligt från medelklassens prydligt möblerade rum. Efter skildringen av fångar på rymmen ([I]Vägen ut[/I]) och smutsiga bönder med fertilitetsproblem ([I]Hans & hennes[/I]) har det nu blivit dags för förorten och det urbana landskapets underklass. Här iscensätter man en romantisk komedi, om kärlek över klassgränserna. Någonstans på vägen verkar dock modet ha svikit filmskaparna, och en tveksamhet har smugit sig på dem: kan verkligen enbart en klassklyfta fungera som drivmotor för en hel långfilm? I alla andra länder än Sverige hade svaret blivit ett tveklöst rungande ja, men här verkar vi fortfarande vara så präglade av folkhemsk propaganda att vi åtminstone gärna vill tro att Sverige och svenskarna inte är något annat än en enda stor familj. I [I]Miffo[/I] har man löst sina tvivel genom att bygga på intrigen med fler och fler motsatspar och grälla kontraster. För att låna en referens från årets metafilm [I]Adaptation[/I] så verkar Donald Kaufman ha invaderat Malin Lagerlöfs skrivarlya och med våld tvingat henne att stapla de dramaturgiska tricken på varandra. Visst, själva kärnan i storyn är fortfarande förälskelse över klassklyftorna, men borgerlige Tobias (Jonas Karlsson) är framför allt präst med ett odefinierat frälsarkomplex. Hans kärleksintresse Carola (Livia Millhagen) är inte bara socialbidragsberoende och bor fortfarande hemma hos sin alkoholiserade mamma i förorten. Hon är dessutom rullstolsbunden. Och pratar skånska. En rollfigur som antagligen skulle vara garanterad en hedersplats om man satte samman en freakshow av karaktärer ur svensk film. Carola bär dock sitt öde med en tapper optimism, hon är slängd i käften och ylar glatt med i Bonnie Tyler-låtar på den lokala pizzerian - nästan som om hon trodde att hon spelade med i en brittisk arbetarklasskildring. Tobias är hooked på stört efter mötet med denna exotiska varelse, så levande och naturlig jämfört med hans svala och brackiga ex-flickvän som på sin höjd sjunger gamla proggklassiker när hon är onykter. Men hur ska Tobias omgivning reagera när de får träffa Carola? Som till råga på allt delar klädsmak med prostituerade från Polen! Klassresor är ofta engagerande, men inte den här. Det är svårt att känna med, ja ens känna sympati för Tobias - trots att Jonas Karlsson darrar fint och ofta på överläppen. Tobias är en på tok för trist person för att fånga mitt intresse, framför allt när han ställs mot en så komplex rollfigur som Carola. Nu slarvas hennes personlighet över lite snabbt, precis som skildringen av underklassen (vi pratar om den undre underklassen - de som tillbringar dagarna på bänken utanför systemet). Bilden av livet i förorten är på tok för grund, storögd och välmenande tandlös för att göra något verkligt intryck. Överhuvudtaget är berättarperspektivet (komplett med voice over) så utpräglat medelklass att jag till sist känner mig exkluderad och utestängd från filmen. Mångdubbelt mer effektiv blir [I]Miffo[/I] när den ironiserar över borgerligheten. Scenerna från det fina folkets bröllop är riktigt roliga, de sammanklippta bröllopstalen skönt elaka, och den avslutande twisten ganska välfunnen. Kanske skulle Lind Lagerlöf hållit sig mer på den planhalvan istället för att envisas med sina porträtt av samhällets olycksbarn? Kanske skulle det till och med vara nyttigt för att göra en Fredrik Lindström och slutligen komma ut som skildrare av Stockholms innerstadsångest. Om inget annat så för att få ut det ur systemet en gång för alla.