Ett par knullar i närbild. Vi får känna på dem, britten Alex (Natalia Tena) och spanjoren Sergi (David Verdaguer), tills de flåsat färdigt, börjar klä på sig och käkar frukost. Snart förstår vi att hon är en aspirerande fotograf och han lärare. I en enda lång tagning hinner hon naturligt leda in på en karriärmöjlighet, men en som skulle kräva en flytt till Los Angeles. Här fastslås tvåsamhetens grundbultar och den intimitet som sedan bryts upp i mobil, mejl och webcam.
Egentligen lyckas originaltiteln (10.000 Km) bättre med att sammanfatta brännpunkten än svenska Medan vi dansar. Det är avståndet som färgar filmens tendentiöst samtidssociologiska skärmfixering, men blir så småningom också en syndabock för allt som gått snett. För visst skulle allt vara bra om de bara kunde ses "på riktigt"? Tja, förutsatt att de fortfarande tål att vistas i samma rum.
Distansförhållandet blir snart en tickande bomb som provocerar fram rysningar ur ett relationsdrama som under samma tak hade kunnat desarmeras med suckar, skrik och försoningssex. Det är inget unikt grepp, ingen unik premiss och det finns inget särskilt unikt i relationens uppgång och fall. Tvärtom är allt rätt slentrianmässigt. Men i detta motiveras en rumslig trängsel som pressar fram och frigör humörsvängig frustration, vars inslag av pinsam igenkänning får det att bränna till.
För trots all distans lyckas långfilmsdebutanten Carlos Marques-Marcet tränga igenom den effektsökande paketeringen och pussla ihop en intressant relationsmosaik. Den är närgången, påträngande och bitvis berörande.
