Mean Girls

Själsfina 16-åringen Cady (Lindsay Lohan) flyttar från privatundervisningen hos sina zoologföräldrar i Afrika till Illionois och det subkultuella blitzkrieg vi lärt känna som high school. Förvirringen är såklart total -- särskilt som det så här post-John Hughes inte bara finns nördar och jocks utan även massa mystiska grupperingar som Cool Asian Kids och Band Geeks att sätta sig in i. Cady blir till exempel mäkta förvånad när hennes nyfunna vänner, en arg gothtjej och en tjock konstig bög (även dom väldigt själsfina), berättar att det är socialt självmord att gå med i skolans matematikförening. Och den första replikväxklingen med den pimpinetta plastics-falangen -- däribland läskiga Rachel McAdams från [I]The Hot Chick[/I] -- blir fullt logiskt: (plastics-tjej:) "So you've never been to a public school before? Shut up! Shut up!"; (Cody:) "I didn't say anything". På pappret verkar det kanske inte allt för lovande att förlagan är en informationsroman för bekymrade föräldrar ([I]Queen Bees and Wannabes[/I]) och att man valt en huvudrollsinnehaverska som är buksvåger med Hillary Duff (Aaron Carter, din lille rackare!). Men kan man bara släppa de tankarna är [I]Mean Girls[/I] en av de skarpaste och mörkaste Saturday Night Live-filmerna på länge. Och Lohan felfri. Det kanske inte är någon som fimpar ciggen på Winonas handflata i [I]Mean Girls[/I], men manusdebuterande SNL-ankaret Tina Fey gör sitt bästa för att förvalta det svartsynta high school-arvet efter filmer som [I]Heathers[/I] och [I]Election[/I] (bussolyckor, spionage och gain weight-preparat är några av hyssen). Det är smart och ondskefullt. Dessutom har de närmaste SNL-kompisarna för en gångs skull inte bara kommit för den fria cateringmatens skull, utan fyller birollerna med liv: Tim Meadows som jovialisk rektor, Amy Poehler som patetisk partymorsa och Fey själv som lärarinna. Tyvärr fegar [I]Mean Girls[/I] ur alldeles för tidigt. Det som gjorde till exempel [I]Heathers[/I] till ett sådant mästerverk var ju hur konsekvent den byggde upp vemodet. Öppningsscenen som antyder allmän misär (Winona Ryder får ett bocciaklot i ansiktet). Hämnden där Christan Slater spränger gymnasiekatakomber i James Dean-jacka. Och så en bitterljuv avslutning där Winona växlar några ord med en tjock tjej i permobil -- och man tänker att kanske, men bara kanske, kommer allt att kunna bli helt igen. [I]Mean Girls[/I] däremot bjuder in ungdomarna till förtroliga Oprah-samtal i aulan när det blir för jobbigt. Ibland doftar det satir, men i längden faktiskt inte.