Vapenpolitiken i USA är ett polariserat ämne som engagerar många. Oavsett vilken sida en står på är Mass en berörande film som lyfter viktiga frågor, utan att ge ensidiga svar.
Filmen cirkulerar kring ett samtal, i ett rum, runt ett runt bord. Kärnan är förlåtelse och förståelse; en typ av mässa.
Fyra föräldrar till offer och gärningsman för en skolskjutning. Vi vet vad som har hänt och ungefär hur det kommer att landa; historien drivs inte av traditionella element, utan snarare av en känslomässig läkandeprocess och upplösning hos karaktärerna. Kanske att deras inre resor händer och vänder lite för snabbt, men då att komma ihåg att det utspelar sig sex år efter skjutningen.
Föräldrarna är ej där för att prata politik, men oundvikligen är filmen i sig en kommentar till Amerikas bristande system. Samhällets agerande och myndigheters otillräcklighet är ständigt närvarande. De har skrivit avtal om att inte stämma den andre för att de ska kunna prata fritt, och det fina är mötet mellan de olika perspektiven. Å ena sidan offrets föräldrar som önskar ett avslut och att saker ska förändras i landet. Å andra sidan de som hanterar att ”ha uppfostrat en mördare”, de som sörjde elva barn när världen sörjde tio.
En kan tycka att en extremt dialogbaserad historia utspelad vid ett bord på nästan två timmar inte passar sig för filmmediet, men trots stilla så är den inte stillastående. Det är väluppbyggt och välkomponerat rakt igenom.
Om än delvis stereotypa karaktärer och förutsägbara ord och slut, är innehållet däremellan och mellan dem och de fyra väggarna vad som drar in en. Mass är avskalad och intim utan att överdramatisera och den briljerar i sitt naturalistiska uttryckssätt. Det är dessutom utöver korta toner av diegetisk musik (pianoklink och körsång) - inte någon filmmusik som förhöjer känslor. Filmen står helt på egna ben som den är.
