Marius och Jeannette

Med risk för att upprepa mig vill jag ändå hävda att ingen, som fransmännen, kan konsten att lyfta upp det lilla, betydelselösa till att bli det stora, universella. Senast i raden är Robert Guédiguian som med den nästan kriminellt fjäderlätta Marius & Jeannette likväl fångar oss i ett grepp. Jeannette är ensam tvåbarnsmamma som får sparken från jobbet som kassörska. Hennes lilla hus behöver dock målas om och på kvällen går hon upp till det gamla cementgjuteriet där hon vet att det stått färgburkar i evigheter. Där möter hon vakten Marius och vad som börjar med att han stoppar Jeannette från hennes stöldförsök, mynnar så småningom ut i något mycket trevligare. Guédiguian brinner uppenbarligen av kärlek till människorna i Estaque, den by där han själv växte upp. En förstad till Marseille, där bland andra Paul Cézanne hämtat motiv på sin tid. Vi landar i ett mikrokosmos; strejker, arbetslöshet och rasism gör sig påminda även här. Allt är dock skildrat med ett gott humör, ja det är så provocerande lättsamt och trevligt att Guédiguian med fog kan beskyllas för både romantiker och naivist. Nu gör det inte så mycket; den goda tonen, det lätta handlaget och ett utmärkt skådespeleri gör Marius & Jeannette till ett sympatiskt litet skillingtryck, oansenligt som en förgätmigej men självlysande som en van Goghsk solros.