Madeline

Jag erkänner att jag tidigare aldrig har hört talas om Madeline men det är tydligt att hon för många människor är en lika stor barndomshjältinna som Pippi Långstrump. Den första boken om den lilla flickan och hennes vardagliga äventyr på internatet i Paris skrevs 1939 av Ludwig Belemans, som också gjorde illustrationerna. Kanske något att lägga fram på barnfilmscineasternas årsmöte. Och ska man tro några av anhängarna har regissören Scherler Mayer fångat delar av den tillbakalutade humor och lockande värme som strålar ur böckerna. Jo, visst finns det en direkt tilltalande charm i att se en amerikansk barnfilm som inte, vilket annars ofta är vanligt, faller i Disney-time-fällan med ett ohemult uppskruvat tempo, ständigt pumpande ljudband och mer eller mindre våldsamma problemlösningar. Madeline och hennes små kamrater lever ett liv i sällsamt lugnt tempo och den lilla brottsintrig som utspelar sig är i nivå med de finurligheter som Dunder-Karlsson och Blom brukar ställa till med. Men här bubblar också en lätt enerverande hurtighet, till stor del inkarnerad i Frances McDormands närmast amfetaminbaserade uppenbarelse. Hon har dock ett hjärta av guld och de små välsituerade liven i skolan lyder henne lagom mycket för att hålla henne vid gott humör. Madeline skall föreställa styckets kära odåga men mycket längre än att vägra äta kycklingen, eftersom hon faktiskt hann döpa den före slakt, går hennes uppror inte. Det är snällt, lite menlöst, mycket barnvänligt, men aldrig riktigt kittlande roligt. Om Pippi förde in lite anarki i lekkammaren känns detta mest som ett rummeltummel i överklassen.