Jag är nog den enda som helt har missat Stieg Larsson-hysterin, både i bokform och på film. Den första halvtimmen av Luftslottet som sprängdes tillbringade jag därför med att känna mig som ett förvirrat fån, innan jag förstod galoppen.
Och visst blev det uppenbart vad alla har snackat om. Trots att konspirationen som ligger till grund för storyn är löjligt osannolik, kom jag på mig själv med att ryckas med i filmens höga, men dynamiska tempo som fick 150 minuter att kännas som 90.
Synd då att skådespelarinsatserna är fruktansvärt ojämna. Lena Endre och Michael Nyqvist känns lika djupa som en sådan där äcklig damm barn brukar plaska i vid lekplatser. Jag förstår inte riktigt hypen kring Noomi Rapace, men hon är i alla fall oändligt mycket bättre än de andra, och hade det inte varit för henne och den endimensionella men läskigt obehagliga Anders Ahlbom Rosendahl hade filmen varit en katastrof. Nu är den istället en funktionell thriller med underhållande toppar och djupa dalar.
