Det mest intressanta med Lore är själva premissen. Genom otaliga filmer om nazitysklands omänskliga brutalitet har vi blivit vana att se Andra världskriget ur hjältarna eller offrens ögon. Cate Shortlands drama inleds dock med att 14-åriga Lores pappa, en högt uppsatt SS-officer, kommer hem, bränner sina dokument, samlar ihop sitt silver och ber familjen att packa sina väskor. Nazityskland är på väg att falla och familjen måste på flykt undan de allierades framfart.
Ganska snart försvinner föräldrarna ur bilden och Lore tvingas ta med sina småsyskon på en livsfarlig resa genom det krigsdrabbade Tyskland för att söka skydd hos sin mormor. Lore, hennes syskon och de flesta människor de stöter på på vägen är djupt påverkade av den tyska propagandan, gråter när det uppdagas att Hitler är död och demonstrerar sin antisemitism gång på gång. Det är alltså dessa människor vi ska känna sympati för, vilket orsakar en del motsägande tankar och känslor både i hjärnan och hjärtat. Att denna sympati faktiskt också väcks får ses som ett gott betyg för Shortland och Saskia Rosendahl, som är fantastisk i sin gestaltning av Lore. Ett högre tempo och mindre repetitivt kameraarbete hade höjt betyget ytterligare.
