Jag vet inte om att det är något slags oerhört subtilt skämt att de spelar Devos [I]Mongoloid [/I]precis när det börjar lossna för den unge Stacy Peralta. Men skatevärldens främsta leverantör av nostalgiska uppväxtminnen har i alla fall valt ett juniorjag som förvånar. Blonde drasuten Eric Robertson ([I]Elephant[/I]) har något lätt utvecklingsstört över sig (fast på det där gulliga pre-pubertala viset) och när resten av hans sköna hang loose-gäng utgörs av bärsslukande JC-modeller infinner sig en del frågor. Är det ödmjukhet? Synfel? Eller vill Stacy Peralta i all enkelhet förklara att bäst i världen blir man bara om man (i en otroligt snopen scen) tackar nej till röka och otvungna gräsmatteligg och istället går hem och övar half cabs i pojkrummet? Det får vara hur det vill med det. Dramaupplagan av moderna klassikern Dogtown and Z-boys lägger ändå inte pannan i djupa veck i onödan. Den satsar krutet på det vi trots allt löst biljett för: bräddporr, Black Flag och ett ömt romantiserande över 70-talets hedonistiska Zephyr-scen. Uppbyggnadsfasen, innan det blir allvar, är inte tokig - eller betydligt bättre än sitt rykte. När de unga skatelöftena hänger ut, invaderar pooler i miljonvillaområden och slafsar hamburgare tillsammans med ideologiska maestron Skip Engblom (Heath Ledger med ett bordskick så hippielurkigt att Gary Busey framstår som värdig Blå Hallen) är [I]Lords of Dogtown [/I]en välfungerande liten film. Ett monument över arbetsskygghet och amerikanska alternativdrömmar som kunde vara betydligt styltigare. När det är som bäst är får man intrycket att teenfilmskvinnan Catherine Hardwicke ([I]Thirteen [/I]tillbringat hela inspelningstiden liggandes på asfalten i Santa Monica, ömsom livrädd för att bli mosad en ett uretanhjul, ömsom i färd med att beordra knattarna att riva av ännu ett sexpack. När det är som sämst vill filmen förklara och bena ut. Varför vissa hamnar snett och blir nassar (ledtråd: sax). Hur kommersiella intressen ödelägger glädjen (berättat via ganska genanta Kalle Anka-cup-tillställningar som någon borde tittat en extra gång på). Det är också här det stora mysteriet gör entré: varför man någon gång in i produktionen ringde upp Johnny Knoxville - med sitt fascinerande usla icke-skådespel sin generations enda sanna arvtagare till Jerry Seinfeld - och bad honom spela "pimpig bolagsboss". Men allt det där är petigt. Som en [I]Fast and the Furious [/I]för läskunniga är jobbet utfört och fakturerat.Skådespelare:
Regi:
