Livet i 8 bitar

Filmer som [I]American Beauty[/I], [I]Meet the Parents[/I] och [I]The Royal Tenenbaums[/I] tillhör alla en genre man enligt Douglas Couplands nya bok kan kalla All families are psychotic. Det rör sig om ett sätt att bygga upp en komedi. Grundpremiss - när man tittar efter noga är alla familjer fullständigt knäppa. Galenskapen definieras som avvikelser från kulturella normer, en befriande excentricitet som ur någons (oftast barnens) perspektiv nu gått för långt och blivit en börda. Filmen särgranskar de kulturyttringar som blir galenskapen - pappa Tenenbaums översitteri, fasan för åldrandet i [I]American Beauty[/I] - för att hitta det allmänmänskliga underskiktet, som vi tittare trots allt kan identifiera oss med. De följande generationerna omdefinierar sin relation till patriarken, familjen är viktigast trots allt, publiken blir lite tårögd, happy end. Sådan film är otroligt tillfredsställande, inte minst i underkategorin etniska komedier för att alla förstår varann så mycket bättre på slutet. Jonathan Metzger och Jonas Raber tillämpar den bekanta formeln på sin judiska komedi Livet i 8 bitar. Huvudpersonen J är en slacker som ödslar sin tid på videofilmer och primitiva konsolspel. Det gillar inte den ickejudiska flickvännen, för att tevespel är töntiga, eller killens judiska familj, som vill se barnbarnet på Handels och gift med en duktig, judisk flicka. Som sig bör är familjen dessutom fullständigt galen. Problemet är att konfliktfrågorna nu är för många för formatet. Tevespelen är fokuset i J:s liv och filmen, men konflikten med familjen handlar till slut bara om tjejens etnicitet. Frågan är om ens Wes Anderson med Tenenbaums-gardet i rollerna hade fått det här att hålla ihop. Det gör nu inte Metzger, trots att särskilt Sunil Munshi i huvudrollen gör väl ifrån sig. Strukturen haltar, konflikterna blir obegripliga och det är inte filmiskt hållbart att presentera tråkiga berättare genom att låta dem tråka ut tittarna om och om igen. Ett ska Metzger och Raber ha tack för - presentationen av tevespelsnörd-livet är klockren. Synd att den ska besudlas med en meningslös kärlekshistoria.