Att Clint Eastwood, som får anses vara en konventionernas mästare när det gäller dramer, tagit sig an en film med över-naturliga fantasyinslag är onekligen intressant. Åtminstone i teorin.
I praktiken är Livet efter detta sällsynt ointressant. Handlingen utgörs av tre parallella historier och för att ingen ska missförstå i vilken av dessa vi befinner oss porträtteras den unge brittiske pojken i kulisserna av betonggrå misär, den amerikanske mannen i en ständigt upplyst storstad och den franska kvinnan typ vid Eiffeltornet. Ackompanjerad av lite dragspel för säkerhets skull. Ni fattar. Som publik är man hela tiden rejält underskattad, vilket gör att det här i själva verket känns som en film som riktar sig till barn. Tre personers uppgörelse med döden och livet efter detta är inte i sig ett trött tema men Clintan envisas med att göra sina karaktärer till endimensionella pappfigurer från ruta ett och ända fram tills den tragiskt tomma säcken knyts ihop i slutet. Det är trist på så många plan.
