Light It Up

Tiden går, och filmen har alltid varit en ypperlig indikator på denna den i stort sett enda konstanta sanningen -- och här, i [I]Breakfast Club[/I] för 2000-talet, tar den sig tydliga uttryck. Grundpremissen är visserligen i stort sett densamma i [I]Light It Up[/I] som i John Hughes "original" från 1985: ett gäng high-schoolungdomar sitter i skolan och diskuterar på sitt lite fyrkantiga vis samhällets tillkortakommanden, men omständigheterna är minst sagt olika. På snälla 80-talet satt "the brat pack" på en obevakad (!) kvarsittning, i dag handlar det om ett gisslandrama där några beväpnade elever förskansat sig i en grymt nedgången skola i Queens. Lite ostyrighet från förr är nu rå desperation, elaka lärare är nu icke--existerande sådana och farhågor om att inte alla ska lära sig pluttifikationstabellen är ersatt av en förhoppning om eleverna inte ska bli skjutna på matrasten. Tiden går, och inget åldras så snabbt som ungdomsfilmer. Livets andra sanning är att dessa filmer måste späckas med en lättfattlig och tröttsam moral om gott och ont, med en uppbygglighet som ser till att slutscenerna lovar oss att det går bra för den som tar ansvar för sitt liv. Detta hur mörknande hans framtid än först har tett sig. Men det är först mot slutet som [I]Light It Up[/I]s regissören och manusförfattaren Craig Bolotin sträcker sig efter schablonerna och pekpinnarna, innan dess visar han i alla fall en klar vilja att säga något om USA av idag. Denna tids- och rumsmässigt begränsade historia om några elevers aningen ostrukturerade kamp för en själsligt och materiellt bättre miljö, siktar onekligen in sig på de rätta, och för tiden gällande måltavlorna. Såväl senare årens utbrott av polisbrutalitet som vålds- och vapenromantik - samt social nedrustning - sätts, om inte under lupp så åtminstone under läslampa. Vi må tycka att tesen att våld föder våld är en okontroversiell självklarhet men med tanke på att New York-polisen på grund av sången [I]41 shots[/I] uppmanade till bojkott av helyllerockaren Bruce Springsteen lär denna film åtminstone i vissa kretsar vara en het potatis. Tiden går och Judd Nelson, som var med i just Breakfast Club, spelar här snäll lärare.