Le Week-end ståtar med fina brittiska skådespelare och filmen lanseras som en glättig komedi om ett åldrande par som åker på en romantisk resa till Paris, för att räta ut en fnurra på tråden.
Min gamla idol, Förorternas Budda-författaren Hanif Kureishi, har skrivit manus, vilket leder till tanken att det här omöjligen kan vara fråga om den vanliga förutsebara romantiska komedin om levnadströtta äldre människor. De som gör en resa, är med om något litet äventyr, får kontakt med sitt barnsliga och tokiga inre, börjar leka och/ eller skratta tillsammans med främlingar, för att åter komma till klarhet över Livets Under. Nog kan väl både Kureishi och The Mother- regissören, Roger Michell, bättre än så? Även om Michell också är skyldig till Notting Hill?
Både ja och nej.
För det första är det inte en komedi överhuvudtaget. Det är inte ett dugg roligt, snarare plågsamt och beklämmande, att ta del av det 30-åriga äktenskapets genanta och pinsamt ärliga gliringar och hugg, av det slag som bara människor som känner varandra väl kan utdela. Bitterheten läcker åt alla håll, det är krämpor och dåligt samliv. Den ohängda sonen har flyttat ut men fortsätter att vara till besvär, till och med telefonledes i utlandet, vad finns kvar av livet när den andra inte fattar att sista chansen är här och nu? Hopplösheten är så stor att man nästan vill fly. Vad är det här? frågar jag mig, och försöker värja mig i biosalongen. Dialogen är inte ens Woody-Allenskt kvick och spirituell som trailern utlovar. Bara sann och deprimerande.
- Men gör då världen en tjänst och skilj er! NU! vill jag väsa. Det blir lättare och ljusare efter en stund, som tur är. Allt är inte gnäll och elände, det finns humor och gnista kvar hos gamlingarna. De kan fortfarande springa från en svindyr restaurangnota i nästan perfekt samspel. Gammal kärlek har visst flera sidor. Glimtar av gemensamma minnen, gemensamma skratt och glädje över att Madison-dansscenen i Godards Band à part är lika välbekant och töntig som förr, och att linedansen reflexmässigt kan utföras även efter decennier.
Och så dyker en man upp från ett tidigare liv, en amerikansk skolkamrat spelad av en karismatisk Jeff Goldblum. Han är inte gammal och misslyckad, (vilken lättnad), men däremot något så ovanligt som fantastiskt framgångsrik, flärdfull och lyckligt lottad, utan att vara det minsta vidrig. Han är både kärleksfull och ödmjuk, möjligen en god vän. Vilket är vad dessa människor behöver. Förvisso synar de sig själva ett par vändor till, överger, nästan sviker, kommer igen, sårar och återupprättar, och förnedrar sig fullständigt, innan filmen till slut blir ganska imponerande lik livet så som det är.
Vad framtiden än innehåller är det aldrig alltigenom illa, om man har en vän vid sin sida att lämna festen med, efter att man har förstört stämningen totalt. Typ så. Och sista scenen, är en av de bästa sista scenerna någonsin. Den har dans, den har Godard, den har… Livets Under.
