Last Days of Disco

Jag får ståpäls av en välformulerad mening. Jag är slav under Woody Allens svada. Jag borde alltså rimligtvis uppskatta Whit Stillman; det pratas nämligen väldigt mycket i hans filmer - med det sägs tyvärr väldigt lite. Debuten Metropolitan var visserligen lovande, både insiktsfull och underhållande, men det verkar som om Stillman där tömde sin reservoar av intressanta tankar och att han nu, efter försumbara Barcelona, har gjort ytterligare en adaption av samma berättelse. Det vill säga; ett gäng yuppies som trots sin priviligierade tillvaro ständigt känner sig utsatta och därför desperat söker efter att en grupp att tillhöra. Rätt grupp. I detta fallet den klick som får gå före kön till New Yorks hetaste hak (modellen är Studio 54 men discot heter något annat i filmen). Det är 1980 och discoeran sjunger, som någon dystert förkunnar, på sin sista vers. Huvudpersonerna Alice (Chloe Sevigny från Kids) och Charlotte jobbar på ett bokförlag men den mesta tiden går åt till förberedelser inför kvällens flirtande, poserande, dansande - och pratande. I Stillmans minnesbild av den behandlade tiden kunde man nämligen diskutera i grammatiskt perfekt sammansatta meningar även om man stod mitt på dansgolvet, eller en decimeter från de tidsenligt monstruösa högtalarna. Men varken figurerna eller Stillman är egentligen speciellt intresserade av musiken; berättelsen skulle egentligen lika väl ha kunnat utspela sig på en pudelkennel - om det inte vore för att den miljön inte är speciellt glamorös. Eller särskilt lätt att skapa nostalgi kring, vilket alltså verkar vara Stillmans första och kanske enda syfte. Nostalgi till något som han själv, kanske (det ter sig inte självklart), har upplevt och nu vill förmedla till sina gelikar. Gott så, men inte speciellt angeläget för resten av världen. Men Stillman är självklart ingen klåpare; en och annan stilpoäng noteras, och i några scener sätter han en komisk nerv i dallring, men större sinnesrörelse än så alstras inte. Till det är det alltför sterilt. Karaktärernas korrekta yttre är säkert menade att dölja ett djupare inre, men den som tror sig kunna finna några bevis på ett liv bortom mascaran bör nog gå in i biosalongen laddad med mycket stor välvilja.