Denna hyggligt genomförda, lagom politiskt indignerade film om dödsstraffets vara eller icke vara har en alldeles förträfflig kvalitet utöver det vanliga: Den är extremt väl rollbesatt. Eller som man säger i branschen: Sjysst castad. Den australienske regissören Bruce Beresford rosar väl inte filmmarknaden exakt varje år, det går tyvärr lite väl långt mellan varven, men han lyckas å andra sidan nästan alltid lite extra bra med något delmoment eller med en eller två detaljer (två av hans bästa filmer: Ärans fält, 1980, och På väg med Miss Daisy, 1989). Sharon Stone i rollen som den dödsdömda Cindy Liggett ser givetvis ut som ett solklart producentval, och även om hon inte direkt kan klandras för sin aningen humörfattiga insats, är hon den enda som just får castingen att halta en smula. Hon har ännu inte bredden för att klara av detta svåra kvinnoporträtt och hon har definitivt en tung belastning i sin egen filmografi. Det är svårt att klä ner och göra en solkig småkriminell kvinna av detta hollywoodska avelsdjur. Missförstå mig rätt, tack.Den talangfulle och begåvade Rob Morrow, som den unge arge juristen Rick, har också i längden svårt att fylla ut hela sin kostym, men som typ är han perfekt för rollen. Randy Quaid ser vi alldeles för lite av, Peter Gallagher gör inte mycket väsen av sig som Ricks slemme bror, men den konsten är också en av skådespeleriets svåraste, vilket också får gå för Jack Thompson som den politiskt fegspelande guvenören.Beresford jobbar hårt för att väcka våra tankar kring det eventuellt, ja just det, bestialiska i ett dödstraff. Jag hade föredragit en argumenterande, ilsken, klargörande Beresford, som tydligt lade de egna korten på bordet. Jag tror att denna typ av debatt-film kräver den typen av predikande regissörer. Det har ju gjorts en och annan film på temat, men jag kan på rak arm bara minnas Kieslowskis En liten film om konsten att döda som lyckats hålla sig kliniskt neutral i sina kommentarer, men samtidigt på ett råbrutalt vis fått hela dödsstraffsystemet att visa upp sig i sin nakna, absurda primitivitet. Beresford lirar så att säga i en annan division. Trean, typ.
Last Dance
Skådespelare:
Regi:
