Det märks att Shirin Neshat har ett förflutet som konstnär. Hon vann Silverlejonet i Venedig för sitt enastående poetiska, realistiska drama Kvinnor utan män. Konstnärliga paradigmskiften sker ofta i det dolda.
Jag skulle säga att Neshat står i början av ett sådant nytt skifte. Hon har en utsökt bildsäkerhet, synkroniserad med en stabil story. Det handlar om Teheran på femtiotalet som hon berättar om både på ytplanet, men också vibrerande genom karaktärerna.
De spelar försiktigt mot Irans skönhet och förfall, valsar mellan maktstrukturerna privat och offentligt. Inflätat går den ytnivåns berättelse in i bildspråket – palmerna i natten. Ofeliareferenser och drömliknade verklighet, så som den är när den är som verkligast, förlöst i fiktionen. Jag faller ner i vördnad. 2010 års bästa film hittills.
