Filmers anslag blir i den ökade konkurrensen allt viktigare. Inledningen till Jakten på den försvunna skatten blev vida omtalad för sin explosivitet, och den närgångna syningen av ett samlag i Betty Blues början fick mången redaktör att spontanrabbla rubriker.
Elai Suleiman inleder sin debutfilm med en långsam, 180-graders närbildspanorering av en sovande, gammal man.
Det står redan där klart att palestinern Suleiman inte tänker smeka fiktionsvännen medhårs när han ger sig ut för att hitta sitt hemlands själ. Likt en mellanösterns Jean-Luc Godard radar han efter den sömniga entrén upp ett otal dokumentärt färgade scener, bilder och karaktärer som ytligt sett inte har något som helst med varandra att göra. Någon konventionell intrig finns inte, det gemensamma är skådeplatsen, Israel, och alla de motsättningar som där bor. Men också vardagen. Mannen i Nazaret som säljer heligt vatten till turister, männen i båten som sitter och smädar alla på land, den förvirrade polisen, de dominanta mödrarna - alla skildrade i en kärleksfull, absurd, ibland lätt surrealistisk humor som smittar av sig. Vissa små brottsycken är gyllene, som när Robert Downey Jr-kopian Suleiman tankar bilen och det dyker upp en man som kliver ur sin bil, spottar ut lösgommen, tvättar den med en slang och sedan drar iväg igen utan en kommentar.
Men den tillbakalutade, temperamentslösa tonen gör att några av sekvenserna känns väl konstruerade, likt stillastående poser med undertexten: titta vad tokigt vi får till det. Dessutom är det aningen svårt att hitta någon djupare anledning till filmens tillkomst. Olikt nämnda Godard verkar Suleiman inte drivas av ett patos eller en vilja till provokation. Möjligtvis säger han att alla invånare i landet är lika glatt galna och att ett enande därför skulle kunna vara möjligt. Å andra sidan skulle man lika väl kunna tolka det som att alla är så inbilska och lata att konflikten är cementerad för all framtid.
Segell ikhtifa
Skådespelare:
Regi:
