Kirikou och den elaka häxan

[I]Kirikou och den elaka häxan[/I] är en stillsamt skön och udda liten film. Min generation är kanske mer tillvand, från sjuttiotals-TVs alla tjeckiska lerfilmer, men för ungar uppfödda på Disney-animationer och filmer som [I]Rugrats[/I] borde denna fransk-belgiska tecknade film från Afrikas djungler kunna erbjuda en speciell upplevelse. Kirikou heter hjälten i en afrikansk saga. Och han är verkligen en hjälte - han är modig, stark, godhjärtad, lagom självsäker och klarar allt han föresätter sig. Han är också extremt pytteliten. I första scenen föder han sig själv ur sin moders sköte, biter av sin navelsträng och frågar sin häpna mamma var pappan finns. Det visar sig att han, liksom alla byns män, har ätits upp av den elaka häxan. Och inte bara det - hon har tömt byns källa på vatten, lagt beslag på allt guld och hotar ständigt byn med sin mordiska robotarmé. Men varför? Det är lite som med Jeppe; alla säger att häxan är elak, men ingen frågar varför häxan är elak. Tills nyfikne Kirikou bestämmer sig för att ta reda på sanningen. I en stil som för tankarna till naivistisk afrikansk konst och i murriga jordfärger, har Michel Ocelot gjort en underfundig, lustig och mustig berättelse. Det är mycket bara bröst, mycket naken hud och sinnligt svängande höfter, och som i alla sägner ägnas den pedagogiska och moraliska aspekten stor uppmärksamhet. Men det stör inte - en hel del är faktiskt tänkvärt: "Hur som helst är häxan mycket elakare än alla andra", säger Kirikou. "Eller också har hon bara mycket mer makt", blir svaret. "Film för hela familjen" brukar vara ett försäljningsargument som hängs på barnfilm. [I]Kirikou och den elaka häxan[/I] gör skäl för det. Det är en mycket enkel historia, lika naivistisk som teckningarna, med en rak berättarlinje som alla kan hänga med i, och utan poänger adresserade till medhängande vuxna ovanför barnens huvud. Och liksom i alla goda sagor är det svårt att undgå att fascineras av lille Kirikous hjältemod och äventyr, även om man nu råkar ha passerat barnstadiet. (Premiär 25 december)