Medan ett puritanskt USA fortfarande fnissar genererat åt Fifty Shades of Grey dyker den här lilla svenska indiepärlan upp på vod-tjänsterna. Under ett break från sin pojkvän möter Kim en man som introducerar henne till bondage. När paret återförenas blir Kims kille, som väntat, något besvärad av sin flickväns nyfunna sexuella intressen och reagerar med oförstånd och (egentligen ganska förståelig) svartsjuka.
Samtidigt som deras relation är i upplösning jobbar Kim med en utställning där hon fyller en stor lokal med tejp. Hennes sexuella experimenterande i privatlivet speglas i de labyrinter och tunnlar som hon konstruerar för utställningen. Det är en sådan form av övertydlighet som man accepterar tack vare de visuella kvaliteterna som regissören och manusförfattaren Tobias Rydin ger dessa scener.
Överlag är det just stämningen i Kim, som ibland påminner om magisk realism, som lyfter filmen från att bara bli ännu en sympatisk men lättglömd festivalfilm. Den självsäkra visuella stilen kombinerat med en övertygande och naturlig rollprestation av Josefin von Ziepel gör Kim till en levande människa av kött och blod.
Skildringen av hennes sexuella uppvaknande är trovärdig och det är oerhört befriande att fokus ligger på just kvinnan. Den mer erfarna mannen är endast ett verktyg för Kims nyfikna libido och fotot, med ett extremt kort skärpedjup, ger en ofta känslan att resten av världen är oviktig. Det är bara Kim som räknas här.
Ibland kan det dock kännas som att filmen själv egentligen inte har några större insikter att komma med angående mänsklig sexualitet, utöver dem som den unga huvudpersonen själv kommer till. Jag undrar hur filmen hade sett ut med en äldre kvinnlig regissör som skildrade sina egna upplevelser i 25-årsåldern.
En intellektuellt ärlig skildring av mänsklig sexualitet är fortfarande ofta tabubelagt, speciellt när pornografin tyvärr har fått ett monopol på visuell eroticism i vår kultur. Trots en del brister förtjänar skaparna till Kim en eloge för sina genuina intentioner att utforska området.
