Kansas City

Jag har sett en nära två timmar lång jazzvideo. Det tog ett tag innan jag lyckades luska ut vad Robert Altmans film Kansas City egentligen var för något, men nu vet jag, som sagt, bättre. Insikten ger åtminstone en delförklaring till varför en man bakom stora verk som Nashville, Spelaren och, framför allt, Shortcuts plötsligt gör en film som närapå är helt och hållet oengagerande. Altman har helt enkelt den stora fräckheten att göra film för sitt egna höga nöjes skull, utan att snegla på vad kreti och pleti anser om hans konstnärliga kredit och debit, för att inte tala om det ekonomiska ditot. Han gillar jazz, han kan göra film, han gör en jazzfilm. Ungefär. Altman snirklar dock ett gangsterdrama kring trumpeterna och trombonerna: Året är 1934 och det är depression i USA. Blondie O'Haras småskurk till man hålls fången av några ganster i ett jazzhak. Hon kidnappar en känd politikers fru i tanken att detta i förlängningen ska få mannen fri. Inte mycket till historia? Nej. Men som den store berättare Altman är slarvar han naturligtvis inte med hantverket; den inledningsvis icke-linjära dramaturgin ser till att vi håller oss alerta, jazzklubbarna är precis så dunkla som vi vant oss att se dem på film, dialogen är passande korthuggen och tuff och han har satt två av hemlandets mest begåvade unga aktörer (Jennifer Jason Leigh, Dermot Mulroney) i huvudrollerna. Men ändå känns detta verk mer som Bugsy Malone möter Aristocats än den spänningsfyllda historia det rent ytligt utger sig för att vara. Relativt stor skuld till det har faktiskt den skådespelerska som jag just haussade, Jennifer Jason Leigh, när hon ska spela tuff så spelar hon Tuff. Vi har sett henne göra det förut, inte minst i bröderna Coens Strebern och de som tyckte att hon spelade över där har mycken irritation att se fram emot här. Hennes hesa kraxande blir mycket snart parodiskt och till slut är det nog bara Kalle Anka som förstår henne. Mulroney i sin tur klämmer i med ungefär tre meningar på hela filmen, vilket i runda slängar motsvarar det tomrum som Jennifer lämnar. Allt detta är naturligtvis förvånande och trist med tanke på Altmans tidigare färdigheter i att gräva fram talanger i skådespelare man minst anat har hyst dem.Dock: Om man delar Altmans musikintresse hittar man säkerligen lika mycket godbitar här som jag fann i Oliver Stones förlängda rockvideo The Doors.