Precis när det gamla foträta uttrycket svensk visskatt gjorde sig redo för arkivering kom Håkan Hellström till undsättning med sina naivt pubertalromantiska och göteborskt arbetarlyriska låtar. Äkta känt och med en anstrykning av desperation i rösten. Numera alldeles tveklöst folkligt. Därför är det logiskt att det nu kommer en film som bygger på hans låttexter. Känn ingen sorg handlar dock inte direkt om Håkan utan om Pål, en musikalisk begåvning vars akilleshäl är en svårartad scenskräck. I övrigt är alla andra där. Lena som ville ifrån kranarna, Johnny med amfetaminet och så prinsessan Eva såklart, hon i de nylackerade skorna.
När detta kompisgäng i öppningsscenen ramlar dåliga gatan fram ser det ut att bli en film som med fjäderlätta steg och Hellströmskt bultande hjärta i hand kommer att erövra sin publik. Den har nämligen den där smittande energin och valpiga kvaliteten som brukar känneteckna unga regidebutanter (vilket detta absolut inte är). Precis samma tillsynes svårbemästrade balansakt mellan det rent charmiga och det smått genanta, som till exempel filmens överdrivna femme fatale Eva som får Jessica Rabbit att framstå som en grå mus. Det allra bästa med filmen är dock dess musikpartier, de hade gärna kunnat vara fler.
De trängs mot slutet tyvärr undan av att filmen lite oväntat förvandlas från musikalisk romcom till Midnight Express, framdrivet av en dålig drogaffär och ett gäng genomonda Pusherdanskar. På det hela taget är det dock en ganska träffande inkarnation av det romantiska svärmeriet i Håkan Hellströms texter.
