Julipassionen

När skådespelarna Gemma Jones och Greg Wise från Förnuft och känsla dyker upp i snarlika roller i Julipassionen får man känslan av livet på biografduken bara har fortsatt, det enda som har hänt är en tidsförskjutning till sent 1800-tal. Detta är ett högst ödesdigert drama, som utspelas i en tid då industrisamhället som just tagit form sakta förändrar människors möjligheter i livet.Regissören Christopher Menaul har tidigare arbetat mycket med TV, bl a den prisbelönade Prime suspect. Julipassionen är hans första långfilm och jämfört med Merchant Ivory, som har hållit sin hand över projektet, är han sparsmakad i färgskalan, replikerna, musiken och interiörer. Särskilt inomhusscenerna är trånga och färglösa, i stark kontrast till de intensiva naturscenerna gråa fabriker och böljande fält bildar en fond till den eviga kärleken som står i centrum.En ung kvinna vid namn Bella Ford kommer till en liten stad för att söka sin älskare som har övergivit henne. En familj förbarmar sig över henne, och de tre vuxna sönerna kämpar om hennes gunst. Framtiden verkar ljus, ända tills det förflutna kommer i kapp.Detta är en berättelse som vägrar ge efter för enkla lösningar och och lyckliga slut, och som blir obehaglig att se. Efter ett tag får jag för mig att obehagskänslorna inte bara beror på den uppgivna, dova tonen, ytterligare förstärkt av Zbigniew Preisners (bl a Kieslowskis trikolor-filmer) melankoliska kompositioner, utan att filmen helt enkelt inte är så bra. Som kvinnoporträtt betraktat är det präglat av stark överlevnadsinstinkt, men Bellas begränsade möjligheter och felaktiga val gör det svårt att sympatisera med henne. Man kan tänkta sig att H. E. Bates bok, som filmen är baserad på, ger en mer mångfacetterad bild, både av Bella och den tid hon levde i. Alla bra böcker ska kanske inte filmatiseras särskilt inte om det blir ytterligare en kostymfilm.