Juha

Det pratas, med all rätt, väldigt mycket om Lars von Trier och det pratas, med ingen rätt alls, väldigt lite om Aki Kaurismäki. I mina ögon är dessa båda Nordens nu levande mest begåvade och egensinniga filmregissörer. De är dock väsensskilda i filmiskt uttryck och till skillnad från von Trier är Kaurismäki till exempel en stor humorist. Om än med svärta. Hans "Finlands-trilogi", som innehöll filmerna [I]Skuggor i paradiset[/I], [I]Ariel[/I] och [I]Flickan från tändsticksfabriken[/I], är en filmisk milstolpe i vår del av världen. Tre stillsamma berättelser om ett lands tillstånd här och nu, egentligen så oförargliga i sitt anslag att man tycker att finländarna mest borde lett igenkännande åt det hela. Istället väckte filmerna irritation och ilska och Aki, om man nu får tro honom, det ska man sannerligen vara försiktig med, drevs i landsflykt till Portugal. Det blev dock inte så långvarigt, för sedan dess har han, i sin rasande produktionstakt, gjort ett antal filmer på hemmaplan. Och den senaste i raden är [I]Juha[/I], den fjärde filmatiseringen (finlandssvenske Mauritz Stiller var först ut 1920) av den finske författaren Juhani Ahos ödesdrama om Juha och hans Marja, som en dag löper iväg med den bedräglige charmören Shemeikka.Aki Kaurismäki vore dock inte den han är om han bara valde att göra ytterligare en filmatisering. På mer eller mindre fullt allvar har han valt att, tillsammans med Anssi Tikanmäkis utmärkta filmorkester, spela in den som - stumfilm. Hans egna motiv om att återvända till filmens oskuld låter som en intressant parallell till den danska dogma-filmen, men det vore antagligen att tillskriva Aki Kaurismäki alltför djupa avsikter. Sannolikt vill han bara driva med oss, än en gång, och för den delen brukar hans vanliga filmer ha en dialog som ryms på en halv A4-sida. Denna klackspark blir dock inte mycket mer än så. Jo, förstås, det är ett underbart dramatiskt soundtrack och det är, som alltid, ett flyhänt bildberättande, mästerligt foto och en ljussättning som emellanåt får en att tappa andan. Men när man väl tagit sig förbi detta imponerande hantverk kvarstår en traditionell historia, som det är svårt att se varför den kräver ännu en filmatisering. Stumfilmsgreppet som sådant påbjuder också ett överspel och övertydlighet som känns rätt främmande. Till slut blir jag ganska övertygad om att [I]Juha[/I] mest är ett utfall av Aki Kaurismäkis ironiska sida, som förvisso synts i tidigare filmer som [I]Hamlet Goes Business[/I] och [I]Leningrad Cowboys Go America[/I]. I de ögonblicken är han inte lika intressant. Det måste vara lite mer allvarligt menat än så. Och det blir det säkert nästa gång. Om jag känner honom rätt. I väntan på den filmen njuter jag gärna av denna lilla cinematografiska pärla. Ögat behöver ju sitt också.