Jude

Med Fjärilskyssar visade Michael Winterbottom sitt skarpa sinne för psykologi och dialoger; Amanda Plummer gjorde en paradroll som psykopat i en roadmovie kantad av grymheter. Nu har Winterbottom gjort en ny film som till formen är väldigt olik den samtidsimpregnerade Fjärilskyssar. Men även Jude handlar om ett utstött kärlekspar på flykt. Jude är ett dickenskt olycksbarn som i sekelskiftets England aldrig lyckas klara sig från den svältande klassens förbannelse. Det är en ödesmättad historia om ett liv präglat av tragiska omständigheter. Filmen påminner om den nordiska filmtraditionen där hårt prövade människor för en dialog med tystnader och blickar. Men Winterbottom är inte lika dröjande och tungfotad. Här råder ingen barkbrödsatmosfär, trots sin tragik porlar det om Jude. Den är ett litet mästarstycke i sin enkelhet och nyktert hållna sorg. Det regnar ofta i Jude. Hela filmens stämning är regnmelankoli. Den bygger på Thomas Hardys roman Jude Fowley från 1896, samme författare skrev Tess av släkten D'Urberville som filmades av Roman Polanski. Jude vill bli akademiker, studerar på nätterna, men fliten leder inte till den frigörelseprocess som han hade hoppats på. Universiteten är stängda för arbetare. Den enda scenen där Jude kan visa upp sin lärdom är på krogen. Han läser trosartiklarna på latin för muntra kamrater och inser samtidigt att det finns ett löjets skimmer över den som tvingas ligga på en lägre nivå än vad han egentligen är värdig. Men Jude är inte bara ett klasskampsepos utan skildrar de eviga existentiella valen. Kampen mellan kroppen och intellektet, mellan stadsliv och lantliv, mellan ateism och gudstro. Jude är hjälten i vardagen som följer sina känslor och sitt aldrig svikande förnuft i stället för att anpassa sig efter de sociala och religiösa påbuden. Trots att han tidigare varit gift och har en son väljer han det förbjudna: att bilda familj med sin kusin. Den inskränkta omgivningens iver att bestraffa får fruktansvärda följder. Samspelet mellan Christopher Eccleston, som den känslige och viljestarke Jude, och dennes stolta kusin, spelad av Kate Winslet, är enastående. Michael Winterbottom vet precis hur han skall balansera känsla och intellekt. I en film befriad från bjällerklang och sentimentala stråkar är det Jude som gråter och inte publiken.