Att låta en film gå helt i fas med sin sinnesstämning kan låta toppen. Men det kan skjuta tillbaka. Sam Mendes (American beauty) tredje film bygger på gulfsoldaten Anthony Swoffords memoarer, och är ett försök att skildra det första storskaligt postmoderna kriget. Att Mendes tycker det är festligt med ironisoundtrack är väl i sin ordning. Likaså att hans soldater precis som Michael Moores har Vietnamfilmer och dataspel som främsta förväntningshorisont. Jag kan rent av tycka att det är lite elegant att lyfta fram hela popkrigsikonografin genom att göra alla referenser till Apocalypse now, Three Kings och Deer Hunter så här övertydliga.
Vad som däremot blir ett problem är att Jarhead precis som sitt krig är en utdragen icke-händelse. Det är modigt att skildra Swoffords (Jake Gyllenhaal) förband som ett sandigt åldersdomshem i förtvivlad väntan på action. Tyvärr är det betydligt intressantare att läsa en sammanfattande artikel i The Guardian om gulfkriget som meningslöst vacuum än att i två timmar få det bekräftat i ljud och bild.
Gyllenhaal och hans (alltför) begåvade soldatkompis Peter Sorsgaard gör visserligen sitt bästa att fånga hur det är att vara på gränsen till ett inferno, utan att riktigt bli inringd.
Guldkriget har varit uppe för prövning i stora Hollywood-filmer förut. Courage under fire var första, men intressantare var knäppot David O Russells Three Kings om krigets efterspel. Jarhead försöker även den knyta ihop säcken, i Gyllenhaals voice over säga några rader om att once a jarhead, always a jarhead. Säkert, men så länge kärnan är en så här byråkratisk rapport blir det aldrig riktigt angeläget.
Även om jag givetvis har all respekt för att grunge och krigsläger mycket väl kan vara den optimala tortyrupplevelsen.
Skådespelare:
Regi:
