En sevärd fransk komedi - se där, en anomali som heter duga. Jag vet inte vad som händer inom er när ni hör uttrycket "fransk humor", men personligen osäkrar jag omedelbart min baguette och lägger mig i skydd innan frossbrytningar och panikångest får mig på fall. Någon kom en gång med tipset att om man har planer på att se en fransk komedi bör man vara på det klara med att den kommer att innehålla en hel del fransk humor. Men är Jag och min syster verkligen en komedi, så som den lanseras? Den fantastiska inledningscenen, där vi ser Isabelle Hupperts ingifta överklasshustru Martine ätandes frukost med sin man när hon lakoniskt frågar om han måste andas hela tiden, gör åtminstone gällande att så är fallet. Martine lever som hemmafru i det rätta parisarrondissementet, fast i ett förhållande som mest är en radda ständiga neurotiska implosioner. Maken roar sig med att belägra Martines bästa väninna samtidigt som Martine själv har fullt upp med att gå omkring och vara en osympatisk snobb. Så dyker systern från landet upp, Louise som jobbar i skönhetssalong i någon fransk småstad. Hon är i Paris för att träffa en ny förläggare angående hennes bok. I tre dagar ska hon bo hos systern som hon inte träffat på lika många år. Louise är vänlig, naiv och osofistikerad - allt det som Martine inte är. Oj, vad de är olika. Med sina omoderna kläder och sitt rättframma sätt påminner Louise Martine om hennes egentliga bakgrund, den hon lämnade när hon gifte sig med Pierre. Martines förakt för systerns spontana sätt vet inga gränser. Med rätta. Louise håller kartan uppochner, får chokladmustascher när hon dricker och har problem att hålla en vanlig väska i knät. Emellanåt känns hon mest besläktad med Mr Bean. Eller en fransk Crocodile Dundee. Man häpnar över att hon överhuvudtaget klarar att åka rulltrappa. Så sker något av en rockad. Trots att Louise är den snurriga är hon den som har mest koll på läget, medan Martines inre är ett enda kaos. Louise har gått sin egen väg; skrivit en bok, lämnat sin man. Martine chockas över insikten att hon är den som är avundsjuk på sin syster och inte tvärtom. Jag och min syster lider som sagt något av att inte direkt veta vart den är på väg. Komiken är emellanåt ren slapstick och dramatiken har sina rejält svarta ögonblick. Och aldrig mötas de två riktigt. Kontrastverkan, absolut, men schackrutig målarfärg finns bara i tomtens verkstad. Men som med alla filmer där Isabelle Huppert medverkar är den sevärd bara av den anledningen. Ingen kan som hon vara sådär totalt kontrollerat okontrollerad.Skådespelare:
Regi:
