Jag drömde om Afrika

Vit kvinna åker till Afrika för att förverkliga sig själv och tvingas där bekämpa såväl tjuvskyttar som vädrets makter. Jo, tanken går inte helt osökt till [I]Mitt Afrika[/I] eller [I]De dimhöljda bergens gorillor[/I] eller någon annan berättelse om "herrefolkets" möte med ursprunget. Temat känns aningen geriatriskt och frågan inställer sig: Varför denna film nu? Svaret är givet. Det har hänt på riktigt. Förtexterna säger "A True Story" -- och vips har filmen fått ett existensberättigande. Och det är sannerligen det enda man som publik har att hänga sig fast vid inför den första timmens sega malande av möten med det fantastiska, och i och för sig tveklöst vackra, afrikanska landskapet. Den ensamma mamman Kuki tar sig under denna mycket långa etablering tillsammans med ny karl och cirka 10-årige sonen Ema till Kenya och slår sig ned på en nedgången, men snart uppfixad, farm. Vi följer med på små äventyr: ett farligt lejon här, en sur elefant där och en aningen slö make som älskar utmaningar, och därtill några smärtsamt käcka scener som ska ge oss illusionen av lycka och trygghet. Schablonerna och afrikamyterna svärmar som eldflugor i projektorljuset men sedan händer något som får det att leva lite på duken. Händelsen i sig är inte i filmberättartermer unik, tvärtom, men för Kuki innebär det sorg och omvälvning. Och för oss en slags belöning, om än en svarttonad sådan, för att vi har orkat bry oss om Kuki och hennes närmaste. Nu är det på intet sätt en uppseendeväckande vändning, snarare en logisk följd på det vi har sett, men den spräcker den träliga lunk som anlades på tidigt stadium.
Sedan blir det ännu sorgligare och det ska nog ett stenhjärta till att inte skänka en öm tanke till kvinnan Kuki som fortfarande lever där ute på savannens rand. Jag har emellertid lite svårt att tänk mig att hon sin tur skickar vidare ömma tankar till regissören Hugh Hudson ([I]Greystoke[/I], [I]Revolution[/I]) och hans anhang. Det ska visserligen erkännas att Hudson haft insikt nog att inte brassa på med hela arsenalen av tårpressande sorgattribut, det finns till och med några insprängda stunder av stillhet, men som ofta annars krockar här viljan att göra film av verkligheten med genrekravet på färgrann, lättolkad och publiklockande fiktion. Poängen går då så att säga förlorad - för om den primära driften är att skildra ett skeende med vaselinlins vore det väl mycket bättre att välja en "untrue story".