) nya film. Och helt i linje med fördomarna så är också Jag är Dina
en dramatisk och bildskön -- men tämligen själlös historia. Själva grundberättelsen är det väl inga större fel på. Herbjørg Wassmos bestseller innehåller mängder av hyperdramatiska scener -- och dessutom en stark (om än lätt psykotisk) hjältinna. Att giriga filmproducenter lockas av denna nordnorska 1800-talsskildring är därför inte heller särskilt märkligt -- i synnerhet då handlingen utspelas i en miljö som är så urskandinavisk att varenda bergstopp vrålar "international sales!". Av samma skäl har man också försett produktionen med en internationell stjärna -- Gérard Depardieu -- samt tvingat den nordiska ensemblen att leverera sina repliker på engelska. Just språket kommer nog att vara en stötsten för många -- personligen tycker jag inte att det är märkligare som fenomen än vad en amerikansk producent hade gjort -- hyrt in ett gäng Hollywoodproffs som sedan skulle jobba några månader för att lägga sig till med rätt skandinavisk brytningen. Nej, då finns det långt värre problem med den här filmatiseringen. Formmässigt räddas filmen från allt för mycket kostymtäckt likstelhet av Ole Bornedals rent visuella talang (det är egentligen bara scenen där Maria Bonnevie tittar på Depardieus kön och säger "den är inte som en hästs" som är direktkvalificerad till kalkonfestivalen). Men bortom de omsorgsfullt disponerade bilderna och skräckfilmsmaneren döljer sig...egentligen inget alls. Jag är Dina
står och faller med det omöjliga i att rymma en extremt dramatisk och komplex historia inom långfilmsformatet. Ja, komprimeringen blir nästan komisk i filmens senare del. Då kvittar det hur mycket Maria Bonnevie spärrar upp ögonen och försöker leva upp till regianvisningen "intensiv" -- eller hur många gånger hennes berättarröst upprepar att hon är Dina. När filmen väl är slut har jag ändå ingen aning om vem hon Dina egentligen är. Premiär 22mars
