Järnjätten

Du är sju år gammal, sitter ensam hemma och tittar på barnförbjuden slemskräck-TV. Plötsligt börjar bilden trilskas djävulusiskt. Du klättrar upp på hustaket för att se vad som händer och upptäcker att halva TV-antennen är bortryckt. Du går ut i skogen med pannlampa och hagelbössa och där, snart i slagsmål med en sprakande kraftstation, hittar du lösningen på antenngåtan; en gigantisk järnjätte som livnär sig på skrot. Gissa om du blir lycklig? Den lille pojken Hogarths kväll är i alla fall gjord. Den äventyrslystne killen har längtat länge efter ett husdjur och skymtar en utmärkt och speciell kamrat i den dumsnälle jätten som dimpt ner från yttre rymden. Den tecknade filmen [I]Järnjätten[/I] utspelar sig mitt i 50-talets och kalla krigets Maine. Kommunister tros lura i vart syltglas och civilpropaganda för atomskydd är skolplikt, här i form av en suverän och omgjord version av trallvänliga "ducka och sök skydd". Det är inte någon slump att jätten dimper ner just i Elvis tider, då science fiction var blodigt allvar och gemene Svensson gick man ur huse för att spana efter UFO. Pentagons nervösa radar är snart järnjätten på spåret och Hank Mansley, en välslickad agent i trenchcoat, syns luska runt i knutarna på Hogarths hus. Vår hjälte är dock inte mindre dum än att han övertalar Dean, en kaffesörplande beatnik, att hysa järnjätten på sitt skrotlager där giganten både livnär sig och smälter in snyggt bland den rostiga skräpkonsten. Regissören Brad Bird, känd från Simpsons-sammanhang, har med Järnjätten lyckats med något så ovanligt som att göra en film som både vuxna och barn har behållning av. Manus är baserat på Ted Hughes (som för övrigt var gift med Sylvia Plath) Järnmannen och äger lika delar varm humor och allvar. Filmen bubblar över av små infall och karaktärerna är både trovärdiga, fantasieggande och ett under av små moralkakor, eller kanske snarare värderingar. För Järnjätten är inte bara en skön saga. Det är en viktig liten film om vänskap, sammanhållning och tron på att man kan förändra världen och, sist men inte minst, sig själv. (Premiär 17 december)