Järngänget

Om övertydlighet vore ett lagbrott skulle merparten av våra svenska thrillerregissörer sitta bakom lås och bom. I [I]Järngänget[/I] inser man på ett tidigt stadium...nej, jag ids inte utveckla ämnet vidare. Alla på denna sidan filmduken vet vad som åsyftas, och risken för att själv bli överpedagogisk är därför överhängande. Måhända att ett stort antal svenskar är mindre begåvade med konklusionens ädla gåva men bör verkligen all film göras med dem i åtanke? Nå, det är egentligen ingen svensk åkomma, merparten av de amerikanska bidragen till genren är av samma lätt-tolkade snitt. Och visst finns det svensk thriller med stuns och timing - eller med ett habilt skådespeleri. Tyvärr passar [I]Järngänget[/I] inte ens in i den sista kategorin. Trots lovande uppkomlingar som Emil Forselius och Alexander Skarsgård eller en god gamling som Per Oscarsson lider denna historia, från ett anonymt Norrlandslandskap, den stora trovärdighetsdöden så fort någon av de inblandade öppnar munnen. Dialogen är skriftspråksmässig och framförallt karaktärslös och ingen av de fyra unga forspaddlarna, som av polisen misstänks för en ännu yngre kvinnas död, har begåvats med en egen själ. Visst, det finns en ren ytlig uppdelning i macho, mjuking, tänkare och så vidare, men deras personligheter och vokabulär är som serietillverkade. Om vi satt inför en thriller utan psykologiska ambitioner kanske detta vore lättare att ta, men då Lindström och manusförfattare Mats Gustavsson vill skapa komplexitet via en mörk uppväxt ter sig deras tillkortakommande mer tydligt. Incest som thrillerkrydda kommer aldrig att hamna på undertecknads tio-i-topplista över oumbärliga spänningshöjare. Och som ersättning för röd tråd och intention duger den inte. Rent hantverksmässigt håller [I]Järngänget[/I] annars en relativt hög nivå, det är trots allt inga oerfarna duvungar bakom kameran, men faktum kvarstår: Nästa svensk som söker pengar för en thrilleridé som utspelar sig i eller i närhet till vatten bör få nobben.