Italienska för nybörjare

Det svåraste är i regel det som ser lättast ut. För det är väl ingen konst att berätta en historia om några kantstötta människor i en grå småstad som alla av olika skäl hamnar på en nybörjarkurs i italienska? Jo, det är svårt. Det är jättesvårt att balansera socialrealismen med humanismen och inte minst få med det viktigaste av allt -- humorn. Fransmännen har alltid varit bra på det. Jaja, minus humorn då. Och danskarna har irriterande nog radat upp exempel de senaste åren. Filmer som [I]Bornholms eko[/I] och [I]Blinkande lyktor[/I]. Men ingen av dem når upp till [I]Italienska för nybörjare[/I]. Lone Scherfig får med sin tredje spelfilm till en fullträff. Om det är för att hon valt att underkasta sig dogme-reglerna, det vill jag låta vara osagt, men det är frapperande hur bra filmer som detta kyskhetslöfte gett upphov till. Människorna i [I]Italienska för nybörjare[/I] har alla förlorat något. Eller så gör de det under filmens lopp. De bär på en sorg, på en saknad. Det är prästen Andreas som kommer till staden, men tvingas bo på hotell eftersom hans tjurige företrädare vägrar flytta ur prästbostaden. På hotellet träffar Andreas den sorgsne portiern Jørgen, som just fått reda på att han måste sparka sin bäste kompis Hal-Finn. På frisersalongen intill försöker Karen klippa kunder -- samtidigt som hennes alkoholiserade mamma ständigt knackar på och tigger pengar. Och den klumpiga Olympia försöker sälja kakor i bageriet -- när hon inte tappar alla plåtar på golvet. Med imponerande ledig berättarhand låter Lone Scherfig sina hjältar och hjältinnor mötas. I kyrkan, på stadionrestaurangen -- och inte minst på nybörjarkursen i italienska. Skickligt låter hon det varmt humanistiska och det djupt smärtsamma smekas mot vartannat. Dialogen har absolut gehör, spelet är enastående -- så är det också Danmarks hetaste skådespelare just nu som här får sina stora genombrott. När jag omedelbart efter en film är slut bestämmer mig för att se om den -- då vet jag att jag sett något utöver det vanliga. Och hade jag inte redan gått den där nybörjarkursen i italienska så hade jag satt upp mig -- pronto. För det här är filmen att leva på hela hösten. Jag vill faktiskt säga -- tack.