The Italian Job

[I]The Italian Job[/I] är i rätt kontinent i 20 minuter -- galen båtjakt i Venedigs kanaler och uppgörelse i vintrig alpby. Sen åker Mark Wahlberg och de andra till Los Angeles motorvägskomplex och spisar [I]California Soul[/I]. Och visst. Nu när Madonnas enerverande make redan gjort alla [I]Italian Job[/I]-pastischer som världen kan önska, siktar man här istället in sig på det vi gillade mest. Bilarna. De 3,05 meter korta Mini Coopers som Michael Caine rattade runt på Torinos hustak 1969, och som nyligen köpts upp och omdesignats av BMW. Det är väl okej. Men att kalla det en "remake" är som att låta två amerikaner titta på kor och prata med en överviktig onkel på landsbygden och tro att det automatiskt blir en nyinspelning av [I]Withnail and I[/I]. Preludiet till [I]Italian Job[/I] gäller själva kuppen. Sex yrkestjuvar ska plocka med sig guldtackor värda 35 miljoner dollar från ett kassaskåp i Venedig. Masterminden Charlie (Mark Wahlberg) blandar lera. Ständigt nojsande och skojande datanörden Lyle (en [I]väldigt[/I] irriterande Seth Green) hamrar på laptopen. Sprängämnesexperten Half Ear (Mos Def) drar ännu en anekdot om hur han förlorade hörseln som barn. Så exekverar man stöten -- snyggt och sterilt. Spränger ner kassaskåpet i en trimmad motorbåt, drar några one-liners och ger sig ut på en flykttur som i ett mer dokumentärt hållet projekt hade tagit livet av ett hundratal gondoljärer. Huvudtemat i [I]Italian Job[/I] är dock inte heist utan hämnd. Charlies andrefiol Steve (Ed Norton) ser sur ut redan från början, och så fort han får chansen avrättar han gruppens mentor (Donald Sutherland), skickar ner de övriga i en isvak och drar med pengarna till Kalifornien. Vad han inte vet är att de klarar sig. Och snart -- tillsammans med Sutherlands dotter (Charlize Theron, sassy kassaskåpsexpert som gillar att öva låsforcering i underkläderna) -- planerar en motblåsning. [I]Italian Job[/I] är, på gott och ont, typisk för hur en kuppfilm ska se ut 2003. Teknofil. Ren. Sexig. Försedd med "udda" karaktärer (här en 250-kilos maori-gangster som inte har någon annan funktion än att se abnorm ut). Och till skillnad från, säg, 50-talets stora heistfilmer som [I]Rififi[/I] och [I]Asphalt Jungle[/I] som alltid slutade i mörker, är man pinsamt mån om att tillmötesgå den amerikanska testpublik som inte skulle kunna [I]stå ut[/I] med tanken att Mark och Charlize inte skaffar radhus i slutet av filmen. När hantverket är så komplett som i [I]Ocean's eleven[/I] kan det bli en stunds förbannat lyxig underhållning. [I]Italian Job[/I] är en på varje punkt beigeare kusin, det är klart. Ändå är den faktiskt sällan direkt tråkig. Sådana här filmer brukar ju inte bli det. För det är Mini Cooper-rallyt i Los Angeles tunnelbanesystem alldeles för kompetent. Men aldrig en sekund att den utstrålar lika mycket deg som Soderberghs version.