Ingenstans i Afrika

[I]Ingenstans i Afrika[/I] är en berättelse om att komma bortom sina fördomar och hitta kärlek där man trodde att det var omöjligt. Eller kort sagt, en film som jag hade fejkat astma för att slippa se för inte så många år sedan. Ett duktigt och välkammat drama som vunnit en Oscar för bästa utländska film. Och jag som sovit mig igenom allt från [I]Den engelske patienten[/I] till valfri Jane Austen-filmatisering förvånar mig själv genom att inte bara hålla mig vaken utan dessutom behålla intresset för familjen Redlichs livshistoria. Precis före andra världskrigets utbrott flyttar judiska Jettel och hennes man till en bondgård i Kenya. Med sig har hon sin dotter Regina, finporslinet och en kappsäck full med förutfattade meningar. Hon behandlar gårdens inhemske kock Owuor som sin personliga betjänt, och sitter bänkad framför radion med förhoppningen att det en dag ska komma nyheter om att nazismen är besegrad så att hon kan återvända till sitt älskade Tyskland. Samtidigt upptäcker Regina magin i det nya landet och Kenya blir mer och mer det hem som det allt mer nazistiska Tyskland aldrig blev. Antagligen hade det kunnat bli väldigt sentimentalt. Men regissör Caroline Link vältrar sig inte i familjens problem. Med tysk precision fyller hon filmen med värme och manövrerar skickligt runt snyftarfällan. Juliane Köhler imponerar i sin förvandling från isig överklassprimadonna till Swahili-talande majsbonde, och om det finns något att invända på så skulle det vara den mastiga längden och den onödigt pampiga musiken. Filmens styrka ligger i att den undviker de enklaste lösningarna. Vi slipper de simplaste klyschorna om rakt igenom goda judar och hjältemodiga engelsmän. Det gör det lättare att sympatisera med Jettel, hon som i filmens inledning ger ett kyligt och osympatiskt intryck, och kommer till Afrika med en ny aftonklänning istället för kylskåpet som henne man efterlyst. Hon utvecklas till en både stark och modig karaktär. Och det är hennes förändring som är den största anledningen till att se den här filmen. Låt er inte skrämmas av den gräsligt känslomässiga filmaffischen, det här är faktiskt en söt liten familjesaga med mindre pretentioner än vad man kan tro vid första anblicken.