Förra året kallade jag Crimes of the Future, David Cronenbergs senaste film, för ett ”egenkärt scenografiskt kuddrum för redan frälsta”. Filmen saknade inte förtjänster, men uttrycken börjar koagulera. På senare år har blodbaronens son Brandon istället visat sig vara en värdig arvtagare. En nepo-baby som trots att han tagit efter pappans patenterade kroppsskräck också kultiverat en egen stil. Något som blev än tydligare i hans andra film Possessor, som tyvärr ignorerades av den svenska biodistributionen för att förpassas till ett strömmningsfönster i klippt version - ett fönster som lagom till Brandons nya film dessvärre stängts. Att Infinity Pool, som nya filmen heter, får biopremiär stavas antagligen Alexander Skarsgård snarare än Cronenberg.
Det är med stor aptit Skarsgård spelar författaren James Foster som tillsammans med sin rika fru Em (Cleopatra Coleman) rest till ett inhägnat och hårt bevakat semesterparadis i det fiktiva landet Li Tolqa för att söka inspiration efter en sexårig skrivkramp. Han beskriver själv platsvalet som ”patetiskt” när de bekantar sig med ett annat semestrande par: skådespelerskan Gabi (Mia Goth) och arkitekten Alban (Jalil Lespert). Hotellets opersonliga lyx presenteras i roterande vyer som föreslår mer än tematiska likheter med andra nyliga semestermardrömmar, som Michel Francos Sundown och, ja, Ruben Östlunds Triangle of Sadness. Vad gäller den senare handlar likheterna främst om filmens grumliga betraktelser på ämnet klass. Men om Cronenberg den yngre lyckas göra publiken mer obekväm än någonsin Franco eller Östlund - och det gör han - är det inte därför, utan snarare på mer existentiella och grafiska grunder. Redan när Gabi tidigt i filmen runkar av James ligger Östlundska kaskadspyor i lä.
Den äktenskapliga transgressionen äger rum under en blöt dagsutflykt paren gör utanför hotellets inhägnad. På vägen hem, med en hålögd James bakom ratten, gör de sig skyldiga till en dödlig smitningsolycka varpå de får stifta bekantskap med landets lika delar bibliska, korrupta och sci-fi-befläckade rättssystem. I Li Tolqa gäller öga för öga och tand för tand. Men för en ansenlig summa kan bemedlade turister köpa sig fria från sina straff genom att låta en klon ta deras plats. Men inte utan att den dömde, i det här fallet James, måste bevittna sin egen surrogatavrättning.
Om Infinity Pool erbjuder något kuddrum är det reserverat för semesterortens gäster, som ju kan begå vilka vidrigheter som helst utan annat än själsliga konsekvenser. Något som inte tycks bekymra dem nämnvärt. Upplevelsen väcker också något i James som snart går igång på den nihilistiska hedonism Gabi och Alban hänger sig åt tillsammans med andra krösusrika par. Medelst kalejdoskopiska kloningsprocesser, orgier och explicit förnedringsvåld besudlar filmen sinnena som en väloljad ångvält. Som klassanalys är det aldrig särskilt utmanande eller djupsinnigt. Poängen lyser med sin frånvaro. Som visuell schlockfest är Infinity Pool desto mer golvande. För att inte säga trollbindande. Men knappast något för den klenmagade.
