Som socialt experiment är I’m Still Here snudd på genial. Joaquin Phoenix urspårning (han utannonserar i buskigt uteliggarskägg att han slutar skådespela och istället ska bli en episk rappare) varar under helt ett år, vilket är imponerande i sig självt, och under den tiden blir han hånad av både media och allmän publik.
Vad de inte visste då, även om några misstänkte det, var att allt var en del av en plan, en plan som materialiseras först nu. Phoenix är nog rätt nöjd eftersom de som skrattade ut honom allra högst, är de som nu framstår som dömande, trångsynta och oförmögna att acceptera någon som inte passar in i mallen.
Som film är dock I’m Still Here förvånansvärt långtråkig, repetitiv och stundtals bara äcklig. Du kommer att vrida dig istolen och skratta högt när Phoenix försöker övertyga Diddy om att producera plattan, men du kommer också att tröttna snabbt på den övriga handlingen. Att se någon snorta kokain, köpa horor och bete sig som ett själviskt svin mot sina vänner är bara inte särskilt underhållande, hur konstigt det än må låta.
Skådespelare:
Manus:
Regi:
