I trygga händer

Kasia Syty 11:00 8 Aug 2019

Den franska filmen med den kreativa svenska titeln I trygga händer (originaltitel: Pupille) gör anspråk på att vara en vemodig skildring av ”den snåriga byråkratin bakom adoptionsprocesserna”. I själva verket är det en saga om fläckfria och godvilliga människor som möter en välfungerande barnavård som är såpass idealisk och resursgenerös att man spyr.

Manuset är melodramatiskt och förenklande och jag lovar – det kommer ingen twist. Varenda karaktär är så till den milda grad perfekt att man lugnt kan luta sig tillbaka och knarka värme och babypuder under två timmar. Den 21-åring som anonymt lämnar sitt nyfödda barn på det lugna rosa sjukhuset är en ängel, hon gör allt för att lille Théo ska få det bra och träder snarast ödmjukt tillbaka för att inte skymma hans lycka. Barnmorskorna och vårdpersonalen som tar emot gossen verkar inte ha något annat att göra än att ta hand om just detta specifika fall och lojar omkring som om det inte fanns någon stressig morgondag på neonatalavdelningen. Socialarbetaren som kommer och tittar in hos den vilsna barnaföderskan har heller inget liv utöver sitt jobb med Théo och är så förstående och engagerad att håret reser sig. Och så vidare.

Den som ska röra lite i den perfekta grytan är väl den tillfällige fosterföräldern Jean (Gilles Lellouche) som ska föreställa en utbränd medelådersman i kris. Men också han gör allt rätt och har en moralisk ryggrad lik en algoritmstyrd avatar från Nytorget. Så vad tror ni, kommer det att gå bra för det två månader gamla barnet som aldrig gör något väsen av sig, och som filmen igenom tilltalas med större allvar än någon av de vuxna? Här kommer en ledtråd signerad den brittiske författaren Samuel Butler: ”Föräldrar är de sista här i världen som borde få barn.”

 

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner