Alexandre Guérin (Melvil Poupaud) är en stabil familjefar bosatt i Lyon. En dag får han veta att den präst som utnyttjade honom sexuellt som ung, fortfarande arbetar med barn. I filmen skildras hans väg mot upprättelse och kamp mot den tystnad som i decennier genomsyrat katolska kyrkan.
Med I guds namn är den franske regissören François Ozon tillbaka med en djupdykning i en av Frankrikes allra mest skandalomsusade händelser. Filmen är ett fiktivt verk baserat på verkliga händelser som har rönt stor uppmärksamhet i hemlandet och vunnit Stora jurypriset på Berlins filmfestival.
Metodiskt och trovärdigt skildras katolska kyrkans byråkratiska förljugenhet och maktutövandet vidrigaste uttryck. Men trots det blir I guds namn stundtals alldeles för pedagogisk i sitt berättande. I en slags ängslig vilja av att övertyga tittaren, tappar berättelsen fart. Den första delen av filmen berättas nästan uteslutande genom den långdragna brevväxling som Alexandre för med den katolska kyrkan och kardinalen Barbarin. Genom voice over följs ordväxlingen samtidigt som Alexanders vardagliga liv pågår. Det är ett grepp som till en början väcker intresse, men som i takt med att det fortgår blir aningen baktungt. De andra två kapitlen är mer nyanserat uppbyggda, särskilt det sista som skildrar Emmanuels liv är spännande.
I guds namn är ett sanningsdrama som dessvärre inte ger någonting nytt till en redan uppmärksammad och viktig debatt, utom en påminnelse om den katolska kyrkans systematiska förnekelse av brottsliga handlingar.
