Åttaåriga Shula (Maggie Mulubwa) anklagas på lösa grunder för svartkonst och skickas till ett häxläger. Lägret är omöjligt att fly från, då Shula och de andra dömda ”häxorna” hålls fastbundna i långa vita band. Band som samtidigt utgör ett vackert, poetiskt element när de vajar i vinden på den afrikanska slätten.
Walesisk-zambiska regissören Rungano Nyonis skruvade debut I Am Not a Witch har prisats på flera festivaler, senast på BAFTA i Storbritannien och tidigare även på Stockholms filmfestival. Faktum är att formspråket redan i första bildrutan för tankarna till vår egen Ruben Östlund. En grupp turister färdas genom Zambias torra vildmark, medan kameran längst bak i fordonet iakttar deras bakhuvuden. Närvarokänsla fast på avstånd, låt oss kalla det titthålsfilm. Många gånger spännande men ibland också tröttsamt, inte minst då långa sjok av I Am Not a Witch är filmade i mörker. Kanske hade det anonymiserande bildspråket i Nyonis verk fängslat mer om karaktärerna inte vore så föga utmejslade. Vi kommer dem aldrig riktigt in på livet, och då är det svårt att av hela hjärtat bry sig om deras öden. Samtidigt går det inte att zona ut totalt. Det beror på att unga Mulubwa är en skicklig, naturligt nedtonad skådespelare, och att Henry B. J. Phiri uppvisar fin komisk talang som statstjänsteman med giriga avsikter.
I slutändan vinner ändå Nyonis uppenbara kärlek till hantverket över manusets tillkortakommanden. Hon har en uppfriskande djärvhet i sitt bildberättande, och en finess för det absurda i balansen mellan humor och svärta. Av det tragiska fenomenet häxläger har hon gjort komedi, ett nonchalant hånflin där man inte kan annat än flina med åt eländets bisarreri. Dessutom griper vissa scener tag i en även på djupet, som sekvensen där en besvärad Shula tvingas visa upp sig för nöjes skull i teve. Plötsligt blir hon något mer än ett regissörsverktyg för att stapla dråpliga händelser på varandra, vilket också väcker nyfikenhet för Nyonis nästa alster.
