Hus i helvete

En bit in i Susan Taslimis film [I]Hus i helvete[/I] börjar det likna ett mönster -- de ingedienser som återkommer i filmerna som brukar buntas ihop som skildringar av "det nya Sverige". Ett bröllopsfirande verkar till exempel vara ett oundvikligt inslag. Och visst känns de två systrarna som förtrycks av sin far i [I]Hus i helvete[/I] väldigt bekanta - att den ena av dem är upprorisk och den andrapragmatisk är bara en av flera likheter med systrarna i [I]Vingar av glas[/I]. Och en frispråkig farmor som inte talar svenska -- känns inte det igen från [I]Jalla! Jalla![/I]? Men någonstans där slutar jämförelserna -- Taslimis film, om en familj i upplösning, har en mörkare botten än de två tidigare nämna filmerna. Taslimi har både skrivit och regisserat historien om en trångbodd familj i en höghuslägenhet. En lägenhet som de arbetar, älskar, bråkar - och nästan tar livet av varandra i. Den frustrerade familjefadern Serbandi kämpar förgäves med att försöka upprätthålla traditioner och behålla kommandot över sin fru, sin mamma och sina döttrar - alla orädda, bitska och självständiga kvinnor. Men det enda norm han lyckas skapa verkar vara dubbelmoralen - den mest fogliga av systrarna grovhånglar med sin pojkvän i hissen, trots att det bara är några dagar kvar till bröllopet. Mamman har något på gång med symaskinsreparatören. Och vad är det egentligen som pappa Serbandi tittar på i kikare från balkongen? Charaderna ställs på sin spets när dottern Minoo, som flytt från sin fars förtryck för några år sedan, kommer hem från USA för att vara med på sin systers bröllop. Det finns scener i [I]Hus i helvete[/I] som är fullkomligt briljanta. Roliga, temperamentsfyllda och myllrande familjescener med en rå och slagfärdig humor -- ofta kryddat med repliker levererat av farmodern, som verkar ha Tourettes symptom (en replik ur mängden: "Fittan ska vara vit och slät som en ost"). Även utanför familjen finns det tillräckligt med färgstarka karaktärer för att kunna fylla en hel TV-serie -- som en [I]Svenska hjärtan[/I] i förorten ungefär. Men det är när Taslimi ska lotsa publiken genom filmens högdramatiska slut som det brister. Hon är helt enkelt inte lika flink med allvaret utan hänger sig åt långa övertydliga återblickar och överdriven symbolik. Kanske är ett skäl till att bygget inte håller ihop bristen på fokus. Dottern Monoo etableras i filmen som den egentliga huvudpersonen men kommer lite bort i det allmänna myllret av människor och bihandlingar. Inte heller pappan Serbandi blir i slutändan mycket mer än en karikatyr över en desperat man. Susan Taslimi har en uppenbar talang och flöde i sitt berättande -- kanske är det bara en typisk förstagångsåkomma att vilja spänna musklerna lite väl hårt i sin första långfilm.