Oj, vilka förväntningar jag hade på Hot Fuzz när jag läste högt för mig själv ur rollistan: Steve Coogan. Martin Freeman. Bill Nighy. Men för er som delar min förentusiasm vill jag bara rekommendera er att inte blinka till under filmens inledande minuter. Coogan & co:s insatser begränsar sig nämligen till att befinna sig bakom samma skrivbord i en enda scen. Att kalla deras insatser för roller är som att kalla Pluto planet. I centrum står istället kommisarie Nicholas Angel (Pegg). Han har en arresteringsstatistik på imponerande 400% och får helt enkelt resten av Londons polisstyrka att verka fullkomligt inkompetent. Därför förflyttas han till den engelska landsbygden, närmare bestämt den lilla sömniga (är de inte alltid det?) staden Sandford i Gloucestershire. Den första han arresterar är en ordentligt berusad man som försöker köra hem från puben men krockar med stadens lilla fontän.
Denne visare sig senare inte bara vara polis, utan även son till polischefen tillika Angels nya parhäst. De övriga på den lilla polisstationen ägnar sig mest åt att äta chokladkaka och undvika att behöva lägga en straffslant i den gemensamma ”Svärordsburken”. Likheterna med Kopps är för många för att bara vara en slump, ända tills ett antal bestialiska mord börjar begås i staden vars invånare inget hellre önskar än att få den utnämnd till ”Best village award”. Hot Fuzz är rolig, om man med det menar ”film innehållandes ett tillräckligt antal scener som lockar till leenden”. Men faktum är att Hot Fuzz är lite för rolig för sitt eget bästa. Alla har någon gång hamnat på samma fest som en sådan Hot Fuzz-typ. Först skrattar man för att skämten faktiskt är ganska kul, men snart har man slutat lyssna då de kommer för tätt, nästan maniskt.
Hot Fuzz vill vara din kompis precis varenda sekund. Det är synd, då här finns mängder av enskilt bra repliker. En av huvudrollerna delar klippningen och ljudet på med sina ständiga snabbpanoreringar och ljudeffekter. Swoosch — ett blixtlås dras upp! Klicketiklick — en nyckel vrids om! Zwaaam — en rapport kastas ner på ett bord! Samma sak här — det är skoj ett tag... Sedan har vi lekandet med manér — det finns något nästan Aardmanskt i den lätthet man tillåter sig att leka med vitt skilda genrer, från Agatha Christie-mysterium via splatter till buddys-skjuter-sig-genom-den-korrupta-stan. Ja, jag tror faktiskt att Hot Fuzz skulle göra sig utmärkt som leranimation.
Skådespelare:
Regi:
