Hobbit: Smaugs ödemark

Victor Schultz 23:48 10 Dec 2013


I jämförelse med sin föregångare, som mest av allt liknade ett påkostat avsnitt av Bumbibjörnarna, lyckas Hobbit: Smaugs ödemark bättre. Med att förvalta arvet efter Härskarringen-trilogin alltså. För det är det det handlar om. Det går inte att frikoppla Hobbit från LOTR. Samma skådisar, samma värld, samma regissör, samma författare. Bilbo hade helt enkelt aldrig blivit film om inte Sagan om ringen nominerats till 30 Oscar, vunnit 17 och dragit in 280 miljoner dollar.

Hursomhelst är denna andra Hobbitfilm en betydligt mörkare och mer episk historia som både tar sig själv på större allvar och undanber sig fåniga sånger och jonglering med husgeråd. Det skulle kunna vara ännu skitigare och undergångsbetonat men sagan är tillräckligt spännande och våldsam för att behålla farten i de två timmar och fyrtio minuter den pågår. CGI-soppan är nedtonad, effekterna känns (för det mesta) genomarbetade och de storslagna Nya Zeeländska miljöer som vi är vana att se dyker upp gång på gång.

Jag har fortfarande problem med dvärgarnas ständiga lustighet och osannolika överlevnadsförmåga. Där brödraskapet som förde ringen framåt i de tidigare filmerna var en dynamisk grupp av vitt skilda karaktärer som fick kämpa för varje steg och ständigt förlorade följeslagare på vägen är dvärgarna och Bilbo en rullande osårbar kötthög av comic reliefs som alltid lyckas övervinna de olika fienderna, typ bara genom att springa framåt och liksom i farten råkar snubbla över ett träd som av en händelse dödar alla orcher och sedan blir en flotte ner för ett stup. Eller nåt.


Mikael Persbrandts medverkan är för kort för att nämnas.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 

Fler filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!