Hip hip hora

Teresa Fabiks [I]Hip hip hora[/I] påminner mest om Friends-mobbnings-reklamen i tv, en realistisk men lite överpolerad look. Hon gör inte en Viktig Film om ett Viktigt Problem, utan hittar sin målgrupp i det kritiklösa tweenlandet. Det är smart. Men efter filmen har jag rödgråtna ögon och en olustig känsla i magen: [I]Hip hip hora[/I] är kanske inte bra hela tiden, men den fungerar. Normalt har jag väldigt svårt att engagera mig i realistiska tragedier om unga flickor, men Fabik knäckte mig på under fem minuter. I typ andra scenen gör den färska sjundeklassaren Sofia socialt självmord i en kombination av trettonårshybris och kass verklighetsuppfattning. Det är mycket plågsamt - och det är långt innan hon super sig full, gör fummel-rekord i stora pettingdebuten och blir snuskfotograferad och horstämplad av äldre skolkamrater. Att alla tjejer riskerar att kallas för hora i skolan numera har man förstås läst om, men Fabiks manus handlar om denna enda tjej, hennes enda misstag och de hårda utfrysningsmekanismerna. Berättelsen blir allmängiltig genom sin höga trovärdighet, det är uppenbart att effekten ska uppnås genom tung igenkänning. Som grepp är det lika subtilt som att tvinga ned någons huvud i toaletten, men å andra sidan har alla människor sett eller upplevt mobbning. Alla har varit tretton bast. Skolscenerna är obehagliga, men allra värst är nog den ensamförsörjande pappans försök att hantera dotterns problem. I stället för en stereotypt oförstående farsa får Björn Kjellman spela den schyssta velourpappasom, eftersom han är förälder, säger exakt fel saker varje gång han försöker tala med sitt barn. Efter filmens vändpunkt märker jag plötsligt att jag hatar honom, hatar hans välmenande förmaningar och hans slipovervanmakt. De starka känslorna uppväger flickrumsscenerna, den haltande dialogen och alla stereotypa tonårshämnder. (Jag häller cola över dig! Jag skär mig! Jag tar livet av mig!) Nykomlingen Amanda Renberg är trovärdig i huvudrollen, men filmens verkliga stjärna är Filip Berg som potentielle pojkvännen Sebbe. I en perfekt balansgång mellan barn och vuxen får han dra fram snoppen för en avsugning i en scen och i den nästa tvångsmässigt tala om sin mamma. Berg spelar känsligt, han är mycket rolig, och han borde få göra fler filmer. Det borde Teresa Fabik också få. Det är svårt att bedöma om hon är en potentiellt solid filmmakare eller bara en entusiast med tur. Hur som helst vill man se hennes nästa film också. Det är inte så illa för en svensk debutant.